Varje vår förs hundratals nötkreatur och får ut till öar i Skärgårdshavet för att beta. Djuren håller markerna öppna, gynnar den biologiska mångfalden och får leva i sin naturliga miljö. Men bakom det öppna landskapet ligger ett omfattande arbete med transporter, stängsel och tillsyn. Samtidigt ställer förändrade stödregler allt större krav på lantbrukarna.
Det är en solig men blåsig oktoberdag. Den västliga vinden blåser omkring tio meter per sekund och vindbyarna når 16 meter per sekund.
Ombord på tungtransportfartyget Kala 6 går färden mot Åvensor, där korna från Nystu Gård på Wattkast i Korpo har tillbringat sommaren. Nu är det dags att hämta hem dem.
För Thomas Johansson och Johanna Franzén på Nystu Gård har holmbetet varit en tradition i snart 40 år. Varje vår för de ut omkring 75 kor och lika många kalvar, kvigor och några tjurar, och ett sextiotal får. Totalt handlar det om omkring 280 betesdjur.
– Kulturlandskapet behöver skötas om. Det ökar också trivseln för dem som bor i skärgården, säger Thomas Johansson.
Johansson började föra ut djur till holmar redan 1988, då han köpte sina första tre dräktiga kvigor. Tillsammans med hans fars herefordkor blev de början på en verksamhet som vuxit.
I dag betar Nystu Gårds djur på ett trettontal holmar från maj till oktober.
Betesdjuren är efterfrågade
På Hvits Gård i Nagu har Magdalena Ek och Mats Eriksson satsat på ekologisk odling och naturbete. De har omkring 40 kor av rasen Aberdeen Angus och brukar både Magdalenas släktgård Hvits och Mats gård Gaudis på Innamo.
Eftersom betesmarkerna kring Hvits inte räcker till för hela besättningen är sommarbetet på holmarna en förutsättning för verksamheten.
Också Greger och Kirsi Andersson på Korsnäs Östergård i Nagu har länge haft får på naturbetesmarker. År 2008 började de söka stöd för betet. I dag betar omkring 100 tackor med lamm på en handfull öar och hjälper till att hålla landskapet öppet.
På alla tre gårdarna handlar naturbetet om att ge djuren tillgång till näringsrikt gräs och örter i sin naturliga miljö. Samtidigt hålls landskapet öppet, vilket gynnar den biologiska mångfalden och bevarar viktiga vårdbiotoper – kulturlandskap som formats av traditionell boskapsskötsel genom bete och slåtter.
Betesdjuren är efterfrågade av både privatpersoner och Forststyrelsen för skötsel av holmar och öar.
Initiativet till att få markerna betade kommer i regel från markägarna. Därefter tar djurägaren kontakt med grannarna för att tillsammans kunna bilda sammanhängande betesområden som går att stängsla in.
Svårtolkade stödkriterier
– En utmaning är att avgöra vilka marker som godkänns för stöd enligt Livsmedelsverkets ibland svårtolkade kriterier, berättar Johanna Franzén.
Den areal som godkänns inom miljöavtalen ökar ofta med åren, i takt med att betet förändrar markerna och landskapet. Den biologiska mångfalden gynnas och det gamla kulturlandskapet träder åter fram.
Det finns också möjlighet att få stöd för restaurering av marker, men ersättningen är liten och täcker bara en bråkdel av kostnaderna.
– Dessutom finns ingen garanti för att ett restaurerat område senare godkänns som stödberättigad betesmark, berättar Franzén.
Arbetsam övervakning och vargarna är jobbiga
Att hålla djur på öar kräver planering, transporter, stängsel och regelbunden tillsyn. Under torra somrar kan gräset ta slut tidigare än väntat, vilket tvingar djurägarna att hitta nya betesmarker och ordna transporter, ibland redan i början av augusti.
Även lågt vattenstånd kan göra att korna tar sig förbi stängslen och måste fösas tillbaka.
– Oftast ringer telefonen mitt under slåttern, när man har som minst tid att åka ut och reparera stängsel eller fösa tillbaka djuren till rätt betesmark, säger Mats Eriksson.
För Nystu Gård har djurtransporterna utvecklats från en egen bogserad pråm till ett tungtransportfartyg som bekostats av Livskraftscentralen. Det har gjort transporterna betydligt enklare att sköta.
Samtidigt har risken för angrepp av stora rovdjur ökat i takt med att det etablerats stationära vargstammar i området. Risken är störst på fårbetesholmarna.
Vid några tillfällen har fåren behövt tas hem med kort varsel efter vargobservationer i närheten. Därför är det viktigt att det finns egen transportkapacitet i beredskap.
Tungtransportfartyget har i regel lång beställningstid och kan inte alltid anlitas med kort varsel.
– Fastboende och sommargäster hjälper till genom att hålla ett öga på djuren och meddelar oss om något verkar vara fel, berättar Johanna Franzén.
Stöden avgörande
För många gårdar är stöden avgörande för att naturbetet ska vara ekonomiskt möjligt. Men inför CAP-perioden 2023-2027 ändrades tolkningen av reglerna för vilka marker som berättigar till stöd. För gårdarna i skärgården fick förändringarna konkreta konsekvenser.
För Greger och Kirsi Andersson innebar de att nästan 60 procent av deras betesmarker underkändes eftersom de ansågs vara för steniga. Det är en bedömning som paret starkt ifrågasätter.
– Fåren som går på bergen har mycket bättre ben- och klövhälsa än de som går hemma på åkrarna, säger Kirsi Andersson.
På de steniga markerna finns det dessutom många olika växter mellan bergsklyftorna som fåren gärna äter.
Trots att djuren fortsätter beta på vissa av markerna får paret inte längre stöd för dem. Även på Hvits Gård har den godkända naturbetesarealen minskat, från omkring 70 till 50 hektar.
– Förklaringen var att det inte fanns tillräckligt med gräs, berättar Magdalena Ek.
Utöver reglerna för vilka marker som godkänns har också tidtabellen för skötseln blivit en utmaning. Enligt Livsmedelsverkets stödvillkor för 2026 ska bete eller slåtter, inklusive bortförsel av slåtterrester, vara avslutat senast den 15 september på naturbetesmarker som omfattas av miljöavtal.
Det innebär en utmaning för gårdar där djuren ofta betar ända fram till mitten eller slutet av oktober. Då har djuren i regel hunnit beta ner gräset och örterna på markerna.
– Vi ska ha djuren på bete ännu en månad, men allt ska vara slaget den 15 september. Vad ska de äta då? säger Mats Eriksson.
Efterlyser en bättre dialog
Kritiken mot stödsystemet handlar både om vilka marker som godkänns och om hur reglerna utformas. Gårdsägarna upplever att byråkratin har ökat och att lantbrukarna får för små möjligheter att påverka villkoren.
– Varje gång vi får höra att byråkratin ska bli enklare vet vi att det innebär ännu fler regler och ännu mer byråkrati, säger Greger Andersson.
Thomas Johansson delar kritiken och efterlyser en bättre dialog mellan myndigheter och lantbrukare.
– Stödsystemen, eller kostnadsersättningar som det egentligen är frågan om, är en väldigt byråkratisk process med långa avtal och villkor som ändrar mellan programperioderna utan att bönderna tillfrågas, berättar han.
Magdalena Ek och Mats Eriksson kritiserar också den omfattande övervakningen och de ekonomiska följder som även små misstag kan få. De efterlyser regler som bättre tar hänsyn till skärgårdens förhållanden.
– När klimatet blir varmare och torrare behövs större flexibilitet kring när markerna ska slås och hur de ska skötas, anser de.
Utöver kraven på dokumentation och uppföljning ska det praktiska arbetet också skötas. Avtal ska administreras, transporter planeras och stängsel byggas och underhållas.
I avtalen ingår dessutom underhållsröjning av sly på betesholmarna, vilket görs för hand och inte kan rationaliseras bort maskinellt på grund av terrängen.
– Det är ett väldigt stort jobb, påpekar Johanna Franzén.
Thomas Johansson har följt utvecklingen sedan slutet av 1980-talet och ser hur ansvaret för kulturlandskapet i allt högre grad vilar på färre gårdar.
– Om en gård i dag ska sköta om kulturlandskap som 20 gårdar skötte om tidigare, så kan man ju tänka sig att det är lite skillnad i antalet manskap, säger han.
Vill inte ge upp
Trots utmaningarna vill de tre gårdarna fortsätta med naturbetet. För Thomas Johansson handlar det både om engagemang för landskapet och om jordbrukets betydelse för skärgårdens framtid.
Grunden är tillgången på betesdjur och den kunskap som producenterna besitter. En levande skärgård behöver människor som bor och arbetar där, och den lokala matproduktionen är också viktig för försörjningsberedskapen.
Alla tre gårdar lyfter också fram djurens välmående som en viktig anledning till att satsa på naturbete. På holmarna kan djuren röra sig fritt och beta gräs och örter under sommaren. Det ger dem möjlighet att leva mer naturligt och bidrar enligt gårdsägarna också positivt till köttets kvalitet.
Föreningen Naturbeteskött producenterna rf arbetar för att öka kännedomen om naturbeteskött i Finland och främja certifieringen.
En utredning som jord- och skogsbruksministeriet beställde 2025 lyfter fram Sverige som ett exempel på hur samarbete mellan producenter och handel kan öka efterfrågan och förbättra producenternas ersättning.
Johanna Franzén är en av föreningens grundare och styrelsemedlem.
– Naturbetet är ett viktigt ekonomiskt komplement för många köttproducenter. Genom certifieringen hoppas vi att gårdarna i framtiden ska få bättre betalt för köttet, säger Franzén.
Föreningen vill också se en möjlighet att använda så kallade virtuella stängsel i Finland. De är i dagsläget inte tillåtna, men skulle innebära betydande besparingar i både arbete och kostnader för producenterna.
Djurvälmåendet en stark drivkraft
För att verksamheten ska vara ekonomiskt hållbar måste gårdarna få betalt för det arbete som naturbetet kräver. Alla tre säljer därför köttet direkt till kunderna för att få en större del av försäljningspriset.
Kundkretsen består av grannar, ortsbor, fritidsboende och lokala butiker och restauranger. Samtidigt märker gårdarna att priset väger allt tyngre för många konsumenter.
Kirsi och Greger Andersson säljer allt kött de producerar direkt till kunderna. För dem är direktförsäljningen avgörande för att få ekonomin att gå ihop.
– Att sälja till slakterierna skulle inte löna sig. Det är tack vare Kirsis aktiva försäljningsarbete som vi får ekonomin att gå ihop, säger Greger Andersson.
Paret försöker också hitta på nya sätt att ta tillvara det fåren ger. Kirsi förädlar ull och fårskinn till bland annat lyktor, västar och andra produkter, medan Greger funderar på hur kontakten till fåren kan bidra till människors välmående.
– I ett samhälle där många mår dåligt och känner sig stressade kan djuren bidra med lugn. Oberoende om man äter kött eller inte så kan man njuta av närheten till djuren, säger han.
Även Magdalena Ek och Mats Eriksson ser ett värde i kontakten med djuren.
– När de väl får förtroende för en så är de mycket lojala. Man kan berätta vilka hemligheter som helst för dem, skämtar Mats.
I intervjuerna blir det tydligt att närheten till djuren och omsorgen om deras välmående är en stark drivkraft bakom det hårda arbete som djurhållningen kräver.
– När alla fåren har fått mat och ligger där, nöjda och vilande, infinner sig ett lugn och en närvaro som är svår att hitta någon annanstans, säger Kirsi Andersson.
För alla tre gårdarna är det ändå tydligt att engagemang inte ensamt kan bära verksamheten. Om naturbetet ska leva vidare behövs fungerande kostnadsersättningar, rimliga villkor och regler som tar hänsyn till skärgårdens särdrag.
Steniga marker och långa växtsäsonger måste bedömas utifrån sina faktiska förutsättningar – inte efter hur de ser ut på pappret.