Markägare och jägare måste lära
sig tala med varann om viltskador

Det finns inte enkla lösningar på hur man ska bli av med viltskador i skog och mark och trädgårdsland. Mer kommunikation mellan markägare och jägare skulle behövas. Konfrontationer leder ingen vart, i synnerhet som båda parterna är beroende av varandra. På en del orter kunde markägarna också själva engagera sig mer i jakten. De här slutsatserna har landsbygdsföretagare Gunnel Englund i Söderby, Stor-Pellinge, kommit fram till.

– Jag har funderat en hel del på de här frågorna, också för att jag har olika roller med anknytning till både vilt och markägande, säger Gunnel Englund.

Hon är inte bara jägare såväl som markägare, hon är även utbildad skogsbruksingenjör och landsbygdsföretagare samt styrelsemedlem i Borgå jaktvårdsförening. Hon har också jobbat som projektledare vid yrkeshögskolan Novia med projektet ”Välmående av vilt” för att hitta verktyg för jaktlagen att minska vitsvanshjortstammen i Sydvästra Finland och i Nyland.

– Alltid när jag har en chans, så säger jag att markägarna behöver jägarna och tvärtom. Båda parterna måste kunna föra en öppen dialog med varandra. Det är naturligt att man jobbar för sin egen sak, men vi borde öppenhjärtigt lyssna på varandra.

Skillnader också i Svenskfinland

Gunnel påminner om att det är skillnader på jaktområdena också i Svenskfinland.

– Inom Borgå jaktvårdsförening måste vi till exempel se till hela Borgå, men varje jaktlag borde även diskutera med sina markägare som påverkas av jakten på deras område. Men man ska inte heller glömma att jakten är till stor nytta för samhället.

Gunnel påminner om att jägarna reglerar viltstammarna och på så sätt minskar exempelvis antalet viltolyckor i trafiken.

– Jakt och viltvård kan dessutom vara en del av en företagares verksamhet som bidrar till hens levebröd. Viktigt att komma ihåg är att vi via jakten erhåller kött och upplevelser som är värda reda pengar.

Man talar om att de enskilda jaktlagen ”förgubbas” med för få och äldre jägare. Det här kan till exempel inverka så att stammen av vitsvanshjort växer. Den kan rentav bli så stor, att jaktlaget inte längre klarar av att kontrollera den. Under säsongen borde man i sådana fall vara på jakt tre-fyra-fem dagar i veckan.

– Det är inte alltid så lätt för dem som också ska hinna jobba.

För markägarna finns sedan den andra ytterligheten, där viltet – troligtvis vissa individer, ofta stora bockar – ger sig på ett potatisland för att kalasa.

– Skulle de sedan riva upp en potatisplanta och bara äta den, men de förstör allt med att trampa sönder och vända upp och ner på växtligheten, så att resten av skörden ruttnar eller blir grön och oätbar.

Kontrollerad förändring bäst

Sedan gammalt har ändå bönderna och skogsägarna i byarna jagat.

– Så är det ganska långt fortfarande, men samtidigt så har många jaktlag förändrats.

En del jaktlag – inte alla – har godkänt nya medlemmar. Men alla är inte längre markägare inom jaktområdet, inte heller på distans.

– För att vi ska vara tillräckligt många om att hålla stammarna under kontroll, har vi i Stor-Pellinge skärgårds jaktlag godkänt nya medlemmar. De har inte alltid jordbrukar- eller skogsägarbakgrund, och för dem kan jakten vara mer hobbyinriktad. Det är förstås helt i sin ordning, men innebär att markägarnas andel minskar. När jag började jaga för cirka 40 år sedan bestod jaktlaget till 90 procent av ortsbor, de flesta var också markägare. I dag är det kanske 80 procent, som har en bindning till orten, sommargäster medräknade. Insynen i vad som händer på holmen året runt minskar. Nya medlemmar bidrar med mycket gott, men det finns alltid en risk för spänningar mellan nytt och gammalt.

Enligt Gunnel är det alltså bra med förändring, men den ska helst förverkligas så att jaktlaget inte tappar överblicken.

– När vi talar om behovet av att beskatta viltet, så har vi stött på frågan om varför vi inte bara tar in nya medlemmar, när det en gång finns intresserade. Men det handlar om en förändring man måste klara av. Alla kan inte stå på rad samtidigt med bössorna i handen. Bland annat är säkerheten viktig, man måste känna till terrängen. Ordnar man till exempel ett större jaktevenemang för att förverkliga en minskning av vitsvanshjort, måste kanske de lokala människorna helt åta sig att sköta om genomförandet och låta ”gästerna” ta hand om avskjutningen. Det blir mycket planerande och även en del byråkrati. Det här gäller i synnerhet här längs sydkusten, där det bor folk, både på heltid och under vissa tider. På holmarna finns havet nära i alla väderstreck och här finns åker, skog och bebyggelse om varann. Vi har till exempel inte ödemark på Stor-Pellinge. Människan är hela tiden närvarande, det måste man hålla i minnet när man jagar.

Att vara jägare är en satsning

Jakten ställer emellertid också andra krav på dem som är med. Själva fällandet av viltet är bara en liten del av det hela. Slaktandet kräver eget kunnande och faciliteterna måste vara i skick.

– I år kunde vårt jaktlag till exempel äntligen inviga ett nytt slaktskjul men det har förutsatt år av talkoarbeten, ansökningar, granskningar och annat. Frågan om underhållskostnaderna är ännu öppen.

Slakthus eller -skjul utgör en av flera investeringar som jägaren måste delta i.

Delvis av ovanstående orsaker, men också för att jakten är i deras eget intresse hoppas Gunnel på att flera jordbrukare och skogsägare åter skulle engagera sig i frågor om jakt och viltvård.

– Markägarorganisationerna har också rätt att ställa upp en representant för inval i jaktföreningarnas styrelse. I Borgå jaktvårdsförening har vi haft en sådan representant så länge jag minns. Den representanten är vald för att föra markägarnas talan i föreningen.

På basen av sin erfarenhet av projektet ”Välmående av vilt” kan Gunnel bekräfta att mycket handlar om kommunikation:

– Som en del av projektet gavs studerande vid Åbo Akademi i uppdrag via en marknadskommunikationskurs att jobba med frågor hur jägarna ska sköta informationen till allmänhet, konsumenter och övriga inom jägarkåren. De studerande kom med en massa bra idéer om vad jägarna borde beakta, då vi exempelvis lägger ut bilder på sociala medier. Vi erhöll också mycket information om hur allmänheten tänker och upplever jakten. Många av de studerande hade återigen en mycket positivare bild av jakt och viltvård då kursen avslutades.

Måste kunna tänka långsiktigt

Gunnel Englund påminner om att man måste tänka långsiktigt när det handlar om viltet.

– Vilka stammar vill vi ha och i vilka mängder? Vi kan inte bara tänka från år till år.

Just nu tyder en del på att älgen minskar väldigt radikalt. Samtidigt ökar stammarna av vitsvanshjort och rådjur kraftigt.

Gunnel har varit med om motsvarande lägen förr.

– Ibland har vi haft mycket älg på Stor-Pellinge och ibland har vi varit nästan helt utan. Under en period hade vi jättemycket vitsvanshjort här. Då lade vi upp ett program för att minska stammen och det lyckades. Normalt är vi försiktiga när vi inleder säsongen på hösten, men då började vi för fullt vid ingången av september. Saken är att många av de kalvar som föds längre inne i landet rör sig mot kusten under den varma årstiden. När det sedan blir kallare söker de sig tillbaka in i landet. Därför borde man inte vänta för länge med att inleda jakten här längs kusten, om man vill bidra till att minska stammen.

På frågan om man borde tillåta fri jakt på vitsvanshjort liksom på rådjur svarar Gunnel att licensordningen har sina fördelar.

– Systemet bidrar till att vi håller koll och för statistik på stammen. Jaktvårdsföreningarna kan påverka stammens storlek med licenserna, men om jakten släpps fri försvinner den möjligheten. De enskilda jaktlagen bestämmer vad och hur mycket de vill skjuta, men jaktvårdsföreningen kan pressa på, när stammarna ökar.

Kan man lämna tallbestånden tätare i ungskogen?

Vad kan skogsägaren göra för att gynna en tillväxt som ger gagnvirke utan skador? Finlands skogscentral berättar till exempel om det så kallade ”Sorkka”-projektet, där man på försöksytor i Karis- och Björneborgstrakterna lämnat kvar lövträd mellan planterade granar och lämnat tallbestånden dubbelt så täta som vanligt efter röjning. LF refererar skogscentralens pressmeddelande här intill.

– Lite övertäta tallbestånd i ungskogen kan vara till fördel där det finns valmöjligheter, anser också Gunnel Englund. Man kunde kanske senarelägga röjningarna något på orter med täta viltbestånd. Viltets delikatesser som rönn borde man spara.

I skogar där älgen har vinterboning kan stora skador ändå uppstå, bland annat på tall- och lövbestånd. I det sammanhanget påminner Gunnel om att skogsägarna kan köpa viltavskräckningsmedel av jaktvårdsföreningen till självkostnadspris.

– Det finns också signalband, fastän alla visserligen inte tycker det är rätt att sprida plast i skogen.

Som specialodlare av frukt och bär har Gunnel själv erhållit viltstängsel för sammanlagt cirka två hektar i tre omgångar av Finlands viltcentral.

– Jag har gjort ett avtal om att låna stängslen, men jag har själv satt upp dem. Jag är väldigt tacksam för det här, det är ändå frågan om en betydande kostnad.

Gunnel håller på att det skulle gälla att återskapa mer av gemenskapen, talkoandan i byarna – och upprätthålla den:

– Om bygemenskapen förfaller, oavsett om vi pratar om skolor, brandkårer, ungdomsföreningar, jakt eller vad som helst, då är landsbygden illa ute. Jag brukar återkomma till ett ordspråk jag har hört för länge sedan: ”Gör ensam, gör snabbt! Gör tillsammans, gå långt!”