Vid etableringen av en gröda bör alla åtgärder fokusera på snabb groning och uppkomst. Målet är ett tätt växtbestånd som hålls i kraftig tillväxt. Fördröjd uppkomst, ett glest bestånd och plantor med svag vigör bådar inte gott för växtbeståndets fortsatta utveckling och avkastning. I sådana fall tar ogräsen överhand. En bristfällig etablering av överåriga och fleråriga grödor äventyrar övervintringen.
Enligt Lunnan & Sturite (2015) förutsätter en framgångsrik etablering av lusern en god dränering, ett relativt högt pH-värde och en effektiv symbios med de för växtarten specifika kvävefixerande bakterierna.
Lusern trivs i allmänhet på mullrika morän-, mo- och lerjordar. Avgörande är ändå att det dränerbara vattnet obehindrat kan sjunka ner till dräneringsledningarna eller till grundvattennivån. Pölbildning undviks genom en omsorgsfull utjämning av markytan.
En god dränerbarhet förutsätter att 10-15 procent av matjordslagrets och av alvens totala markvolym utgörs av makroporer, strukturporer samt av rot- och maskgångar; kontinuiteten av dessa kanaler får inte omintetgöras av bearbetningssulor eller alvpackning.
pH-värdet i bördighetsklassen god!
Först och främst utförs kalkning för att bibehålla eller höja odlingsmarkens pH-värde. Vid odling av lusern och andra djuprotade växtarter bör också alvens pH-värde tas i beaktande. Kalkning tillgodoser grödornas behov av kalcium, samt dessutom av magnesium, ifall magnesiumhaltiga kalkningsmedel används.
På lerjordar (lerandel över 30 procent) förbättras markstrukturen som följd av en kemisk reaktion mellan ler och kalcium. Kalkstensmjöl och slaggkalk höjer pH-värdet inom ett par år och skiften som är tilltänkta för odling av lusern och andra pH-krävande grödor bör därför kalkas i tid.
Det önskvärda pH-värdet är i största allmänhet en funktion av det enskilda fältets jordart och mullhalt: vid en högre lerhalt och/eller en lägre mullhalt innebär en och samma bördighetsklass ett högre pH-värde. Det är alltså olämpligt att använda pH-värdet som sådant för att uttrycka åkrarnas bördighet. Istället borde vi med avseende på pH-värdet använda oss av den tillhörande bördighetsklassen, enligt samma tillvägagångssätt som vi tillämpar för att uttrycka markens förråd av de olika växtnäringsämnena.
Förutom jordarten och mullhalten inverkar också andra faktorer på den med avseende på pH-värdet önskvärda bördighetsklassen: de odlade grödornas individuella behov och odlingsintensiteten.
pH-värdet påverkar växternas upptagning av näringsämnen, men också av skadliga ämnen. Ett lågt pH-värde ökar koncentrationen av fria aluminium-, järn- och manganjoner till för växtrötterna giftiga koncentrationer. En höjning av pH-värdet från en låg utgångsnivå innebär en gradvis inaktivering av dessa ämnen, samtidigt som tillgängligheten av bl.a. fosfor och molybden ökar.
Då pH-talet överstiger värdet 6,5 minskar dock tillgängligheten av mangan kraftigt (detta gäller i mindre utsträckning också för bor, koppar och zink). Vid höga pH-värden behöver dessa spårnäringsämnen tillföras genom bladgödsling.
Vid odling av lusern är ett tillräckligt högt pH-värde i första hand avgörande för de kvävefixerande bakteriernas aktivitet och därmed i förlängningen för ett jämnt, frodigt och högt avkastande bestånd. Vid låga pH-värden minskar kvävebindningens intensitet, bakteriernas överlevnad under perioder utan värdväxt försämras och balansen mellan bakteriestammar i marken förskjuts mot ineffektiva stammar.
Avkastningen kan sjunka med hälften då pH-värdet minskar från sex till 5,5 och med tre fjärdedelar då pH-värdet minskar vidare till fem. Markens pH-värde bör ligga på 6,5 eller högre för att de kvävefixerande bakterierna ska vara tillräckligt aktiva. Åtminstone ska dock matjordslagrets och alvens pH ligga över 6.
Kväve enbart inför etableringen?
Under skördeåren tillgodoser lusern sitt kvävebehov genom symbiotisk fixering från luften. Tillförseln av kväve i samband med etableringen beror på etableringssättet och skördeförväntningen: Renbestånd eller skyddsgröda? Skyddsgrödan skördad som grönfoder, helsäd eller odlat för kärnskörd?
Inför anläggningen av flerårig vall kan kväve tillföras i form av stallgödsel på hösten eller/och på våren samt i form av mineralgödsel i samband med sådden. Tillförseln av lösligt kväve får från ingången av september inte överstiga 35 kg per hektar. Detta begränsar givan av t.ex. flytgödsel från nötkreatur på hösten till 20 kubikmeter per hektar.
Lusernens skott- och bladbiomassa innehåller per kg torrsubstans 30 g kväve, 3,3 g fosfor och 27 g kalium. Med en torrsubstansskörd på sex ton avlägsnas således 180 kg kväve, 20 kg fosfor och 162 kg kalium.
Beroende på fodrets proteinhalt går det åt 20-25 kg kväve per ton torrsubstans vallfoder. För etablerad vall begränsar nitratdirektivet den maximala kvävemängden på mineraljordar till 250 och på organogena jordar till 210 kg per hektar. Med en stallgödselgiva eller andra organiska gödselmedel får man tillföra maximalt 170 kg totalkväve per hektar och år; detta motsvarar kväveinnehållet i knappt 60 kubikmeter nötflytgödsel (Svenska lantbrukssällskapens förbund 2022).
Vid baljväxthalter över 50 procent behövs inte kvävegödsling eftersom baljväxternas symbiotiska kvävefixering också täcker gräsens kvävebehov (Mela m.fl. 2000). Vid baljväxthalter mellan 10-50 procent kan man räkna med att tio procentenheter baljväxt ersätter 30-35 kg kväve per hektar (lägre-högre skördenivå).
Vid svavelbrist minskar den symbiotiska bindningen av kväve. Lusernens rötter har en sämre förmåga än gräs att ta upp svavel. Kvoten mellan kväve och svavel i den ovanjordiska biomassans torrsubstans borde ligga mellan 11-15.
Vid spridning av stallgödsel tillåts den tillförda mängden fosfor överstiga etableringsårets behov om den inte överstiger den sammanlagt för en femårig period tillåtna mängden (”Fosforutjämning”, Svenska lantbrukssällskapens förbund 2022). Det går åt tre kilogram fosfor per ton torrsubstans vallfoder; ligger markens fosforhalt i bördighetsklassen tillfredsställande så rekommenderas under skördeåren en giva på 20 kg fosfor per hektar och år. Hela säsongens behov kan med fördel tillföras inför första tillväxten. 30 kubikmeter nötflytgödsel tillför 15 kg fosfor, men bara 51 kg lösligt kväve (Svenska lantbrukssällskapens förbund 2022).
Kaliumtillförsel relaterad till växt- eller foderanalys
Bildningen av ett ton torrsubstans foder binder 20 kg kalium. Ligger markens kaliumkoncentration i bördighetsklassen tillfredsställande så föreslås vid en frekvens av tre skördar per år en sammanlagd giva av 90 kg kalium per hektar. Kalium tillförs i huvudsak inför andra och tredje skörden. Stallgödselns innehåll av kalium är relativt högt i förhållande till kvävehalten: 30 kubikmeter nötflytgödsel tillför 87 kg kalium (Markkarteringstjänst 2000). Ett lämpligt förrådsgödselmedel är biotit.
Kalium spelar en viktig roll för återväxten och för inlagringen av näringsreserver inför vintern. Eftersom mycket kalium avlägsnas med skörden blir en adekvat gödsling med kalium viktigare ju äldre som vallen blir. Å andra sidan kan fleråriga vallar tillgodogöra sig oväntad stora mängder kalium från markförrådet, dels som följd av mera omfattande rotsystem, dels för att de kan dra nytta av markens mera svårtillgängliga kaliumföreningar.
Tillförseln av kalium bör kalibreras i förhållande till fodrets kaliumhalt. Kaliumhalter över 25 g per kg torrsubstans ökar bl.a. risken för mastit hos kor. Om kaliumgödslingen behöver minskas kan till att börja med tillförseln inför första skörden uteslutas. Under sista odlingssäsongen tillmäts kaliumtillgången inte längre någon betydelse för beståndets vigör; om markens kaliumkoncentration ligger i eller överstiger bördighetsklassen tillfredsställande kan gödsling med kalium utebli.
Grödornas upptagning av kalium och magnesium påverkas av förhållandet mellan dessa näringsämnen. Om kvoten kalium/magnesium är under ett försvåras upptagningen av kalium. Då bör marken tillföras mera kalium. Om kvoten kalium/magnesium överstiger tre ska istället magnesium tillföras.
För höga koncentrationer av magnesium i marken leder dock till försämrad markstruktur och kan dessutom utöva toxiska effekter på växtrötterna.
Sist, men inte minst!
Om målet är höga och kvalitativt goda vallskördar så bör näringskoncentrationerna ligga i bördighetsklasserna tillfredsställande eller god. Detta gäller inte minst för spårnäringsämnen som bor, mangan, koppar och zink.
Koncentrationen av bor i den finländska jordmånen är generellt låg. Mangan är ett viktigt spårnäringsämne såväl för gräs och baljväxter, inte minst med tanke på de fleråriga vallarnas övervintring.
Observera att koncentrationerna av kalcium, magnesium och bor är betydligt högre samt att koncentrationen av koppar är något högre i vallbaljväxter än i vallgräs (Mela m.fl. 2000, Tuori m.fl. 2000).
Näringsämnen som ofta begränsar de symbiotiska bakteriernas aktivitet är fosfor, kalcium, bor, järn, molybden samt, möjligtvis, kobolt och nickel.