Förra veckan ordnade Utrikespolitiska institutet och Naturresursinstitutet Luke ett tillfälle om de stora geopolitiska skiftenas inverkan på livsmedelstryggheten, jordbruket och energiomställningen. Under tillfällets gång belystes olika globala riskmoment samt hur lokala och autonoma lösningar bör medföra hållbara lösningar.
– Livsmedelstryggheten påverkas i dagsläget främst av energiomställningen samt en ökande geopolitisk tävling om tillgången på mat.
Så inledde Marco Siddi sitt anförande under Utrikespolitiska institutets och Lukes seminarium förra tisdagen. Siddi är ledande forskare på institutet och lyfte i sitt anförande fram livsmedelstrygghetens framtid i en värld av större geopolitisk konkurrens och ökande konfliktrisker länder emellan.
– Det vi ser idag är ett slags matens politisering som en del av en eskalerande geopolitisk tävling.
Matens politisering
För Siddi innebär en politisering av maten att produktion, konsumtion och handel av och med livsmedel blir en allt större politisk fråga.
– Då Ryssland annekterade Krim 2014 införde EU sanktioner som sedan besvarades av Ryssland i form att motsanktioner för livsmedel. Genom att sanktionera import av livsmedel från Europa var syftet också att göra Ryssland mera självständigt gällande den egna livsmedelsproduktionen.
Åtta år senare bröt det fullskaliga kriget i Ukraina ut, och sedan dess har invasionen av Ukraina varit den mest framträdande geopolitiska utmaningen i Europa, inte minst för jordbruket.
Siddi poängterar dock att det inte bara är geopolitiska händelser som detta som påverkar energi- och råvarupriser.
– Relationen är mera komplex än så. Vi har också vittnat det motsatta då konflikter uppstår på grund av problem relaterade till enbart livsmedelstrygghet. Stigande matpriser var exempelvis en av de bidragande orsakerna till den s.k. arabiska upprors-våren.
Energiomställningen kan leda till fler konflikter
Energiomställningen får en central roll då livsmedelssystemet i ökande grad betraktas genom en geopolitisk lins och globala beroenderelationer skall ersättas med lokala lösningar.
Energiomställning innebär att energisektorn gradvis övergår från ett fossilbaserat produktions- och konsumtionssystem till olika förnybara källor som exempelvis vind- och solkraft samt litiumjonbatterier.
– Produktion av förnybar energi tenderar vara mera decentraliserad, vilket betyder att då teknologin blir tillgänglig så kommer fler länder att kunna producera inhemsk energi och därmed bli mera självförsörjande.
Produktionen av förnybar energi förlitar sig på så kallade ”smarta nätverk” det vill säga digitala system som möjliggör den gröna energin att röra sig på stora marknader beroende på var produktion och efterfrågan är högst.
Det finns dock vissa svaga punkter och potentiella geopolitiska konfliktrisker gällande produktion av förnybar energi.
– Smarta nätverk är mera utsatta för cyberattacker. Dessutom finns det risker för att det uppstår en global tävling om de råmaterial som behövs för att bygga ut elenergin.
En kamp om råvaror
Enligt Siddi finns det olika faktorer som är avgörande för att ett land skall kunna bygga ut förnybar energi i form av exempelvis vindturbiner och solpaneler: tillgång till relevant teknologi, sällsynta jordartsmetaller och mineraler, patenter och kunskap.
– EU har klassificerat vissa råmaterial som kritiska vilket betyder att de endast finns hos vissa producenter och därmed måste importeras från de flesta länder. Råmaterialet kan heller inte ersättas med nuvarande teknologi.
Den geografiska koncentrationen av råmaterial påverkar även livsmedelstryggheten. Exempelvis finns 72 procent av världens fosfatfyndigheter i Marocko och Västra Sahara, medan Kina är världens största producent av fosfat.
I ljuset av råvarukampen kommer EU enligt Siddi att ingripa allt kraftigare för att reglera importen och garantera sin strategiska autonomi.
– Den geopolitiska tävlingen har lett till upprop för ”de-risking”, det vill säga minskning av importberoende. Det här kommer i framtiden att synas allt tydligare också inom livsmedelssektorn.
Finland är beroende av gödselimport
Som ett komplement till Siddis anförande kom Jyrki Niemi, som är forskningsprofessor på Naturresursinstitutet Luke, att berätta om beroende och sårbarhet inom den globala gödselhandeln.
– Sedan jordbrukets industrialisering under 1960-talet har den globala livsmedelsproduktionen fyrdubblats och fört med sig nya insatsmedel som syntetisk gödsel, bekämpningsmedel och foder. Jordbruket har byggts upp med hjälp av kemikalier.
Enligt färsk statistik från Luke har kväveanvändningen i världen nästan tiodubblats under de gångna 80 åren, medan användningen av kalium femdubblats och fosfor fyrdubblats. Dessutom importeras en allt större del av gödseln – den globala importen av kväve har vuxit sjuttonfalt edan 1961.
– Importen är helt kritisk om nuvarande produktionsnivåer skall kunna bibehållas i världen. Störningar i tillgången till insatsmedel kunde leda till stora produktionsminskningar i många länder.
Niemi poängterade att de fem största gödselproducerande länderna förser världen med 60 procent av all kvävegödsel, 70 procent av fosforgödseln och över 80 procent av all kaliumgödsel.
Dessutom har stora förskjutningar skett på världsmarknaden, speciellt i de stora länderna. Indien har blivit en gödselimportör medan Kina utvecklats från en nettoimportör till en nettoexportör. Sedan 1990-talet har EU samtidigt övergett sin roll som nettoexportör och blivit en nettoimportör av gödsel.
– Finland är ett land som trots en relativt hög självförsörjningsgrad inom livsmedelsproduktionen ändå i ökande grad är beroende av import av kemikalier och energi för livsmedelsproduktion samt proteinfoder, det gör oss sårbara.
Sakkunniga efterlyser riktad stödpolitik och reglering
Frågan handlar därmed om hur de olika ekonomiska beroendeförhållandena och geopolitiska riskerna skall hanteras, vilket diskuterades av en specialistpanel under tillfället. Det övergripande temat handlade om hur omställning till ett hållbart jordbruk borde uppfattas som en lösning på de geopolitiska utmaningarna.
Tiffanie Stephani som representerade Yara Europe lyfte fram EU:s mekanism för koldioxidjustering vid gränserna som ett viktigt instrument. Mekanismen medför en tullavgift för vissa varor som importeras till EU för att hindra utlokalisering av utsläpp till länder utanför unionen.
Mekanismen införs stegvis fram till 2026 och kommer att gälla också gödsel.
Stephani påpekade att en riktad stödpolitik kunde uppmuntra till bättre praxis inom jordbruket.
– Genom precisionsodling och ökad användning av organisk gödsel kunde odlarna redan idag öka näringseffektiviteten med 20 procent.
Kimmo Rasa, som är forskningschef och specialforskare på Naturresursinstitutet Luke lyfte fram ett effektivare näringskretslopp och återvunnen gödsel som lösningar på problemet. Trots att de teknologiska förutsättningarna finns poängterade Rasa att marknaden för nya gödselprodukter ännu ändå är outvecklad.
– Den ekonomiska situationen gynnar idag mineralgödsel över återvunnen gödsel. På Luke försöker vi samarbeta med gödseltillverkarna och reda ut hur produktionen av återvunnen gödsel kunde förbättras och göras till ett genuint alternativ för jordbrukarna.
Stötestenarna är dock de sedvanliga.
– I slutändan är det ekonomin som avgör huruvida vi kan lösa de större frågorna. Därför borde EU-stöden förändras så att det blir lönsamt för jordbrukarna att ta i bruk alternativa gödselmedel.