Slcunga1
Gustav Rehnberg upprätthåller sin fars samling. På bilden poserar han med den famösa Vasatraktorn.
Jordbruk SLC

Levande landsbygd på
Gårdskulla och Västankvarn

SLC:s ungdomsutbildning gick av stapeln i slutet av förra veckan. Efter ett rejält infopaket om intressebevakningens alla dimensioner under fredagen tillbringades lördagen på Gårdskulla och Västankvarn – två gårdar som genom konservering och regeneration håller landsbygden levande.

Det är en blåtung men vacker vintermorgon som skolningsgänget bussas ut på den västnyländska landsbygden. Först i tur står Gårdskulla, utrustad med en vidsträckt allé och anor som går tillbaka till 1500-talet.

Väl framme bjuds det på morgonkaffe. Bänkade i ett rum prytt med gamla affischer, museivaror samt tidningsurklipp om det vita Finlands segertåg 1918 får vi höra om gårdens historia och verksamhet.

– Gårdskulla kom till släkten 1840 då min farfars farfar köpte gården. I dag äger jag den tillsammans med sin bror, berättar Gustav Rehnberg.

Gårdskulla drivs därmed av två familjer – ekologiskt – och om något år i sjätte generationen. Åkerarealen uppgår till 600 hektar och skogsägorna till 1.200 hektar. Växtodlingen består huvudsakligen av vall men även av råg, ärtor, havre, åkerböna, rybs, klöverfrö och ängssvingefrö. Samt 20 hektar julgran.

Dessutom finns hyreshus och en gårdsturism sporrad av ett omfattande lantbruksmuseum.

Den vita piskan

Växtodlingen har inte alltid varit den dominerande verksamheten på gården, utan en ständig ebb och flod av djurproduktion har ägt rum.

– Alla generationer här på gården har haft djur, och alla generationer har slutat med djur. De har gjort goda försök, men det har visat sig att vi inte är ihålliga djurmänniskor, säger Rehnberg menande.

Släktseden går tillbaka nästan ett århundrade. Ladugården byggdes 1930 av Rehnbergs farfar för 100 mjölkkor, och trots att ny teknik införskaffades 1951 såldes korna redan följande år.

– Då sade han att mjölken var den vita piskan. Hur många mjölkproducenter finns här i er grupp? Jag lyfter på hatten. Formel 1 inom lantbruket är nog just mjölken.

Gustavs far var också inne på djursidan och hade biffdjur fram till mitten av 1960-talet. Sedan kom mekaniseringen och spannmålen blev lönsammare. År 1990 skedde generationsväxlingen och de två bröderna tog över efter fadern.

– Fyra år höll vi på med mjölk på Svidja gård. Sen slog vi om till biffdjur 2010, och ekologiskt 2011. I fjol slutade vi med biffdjuren. Så nu har också jag gjort min seans på djursidan.

Slcunga2
Museet på Gårdskulla gård är traktorentusiastens dröm och ett fönster in i gårdagens landsbygdsliv.

Hundra år av traktorer

Dragplåstret på Gårdskulla utgörs av lantbruksmuseet som i det stora hela är ett traktormuseum. Traktorsamlingen är en av de största i Finland och det som gjort att turismen utvecklats på gården.

Idag omfattar samlingen 110 traktorer av 45 olika märken som dokumenterar ett århundrade av landsbygdsliv.

– Museet gör att vi kan ta grupper hit som också äter lunch eller håller möten. Det är en helhet som man kan få en liten inkomst på. När vi hade köttförsäljning var det ytterligare en aspekt som stödde besöksnäringen, berättar Rehnberg.

Traktorsamlingen är nu över 40 år gammal, och påbörjades i en tid då intresset för gamla maskiner var svalt.

– Det var min far som redan i mitten av 1970-talet hittade en gammal traktor hos en granne. Det var en gammal Ford från 1936 som de sedan renoverade. Han var ute i rätt tid eftersom ingen brydde sig om gamla traktorer under 1970-talet. Järnhjulstraktorerna betraktades som skrot, så dem fick man gratis.

Så småningom uppstod en samling som Gustavs far visade åt sina vänner och bekanta, och till slut måste en ny hall byggas för att rymma alla traktorer.

– Maskinerna rustades upp och reparerades så de gick att starta. Vi brukade ordna jippodagar då vi visade upp de gamla traktorerna. Nu har vi inte ordnat dem på många år eftersom det är omständligt och maskinexpertisen håller på att försvinna. I dagsläge visar vi främst upp samlingen för grupper som besöker gården.

Attraktionen är förståelig. De gamla traktorerna i hallen blänker i olika färger och påvisar en maskinestetik som sedermera nog gått förlorad. Här hittas också Vasatraktorn, som producerades av bröderna Haldin i Vasa under 1940-talet i 11 exemplar.

– Endast två återstår varav den ena finns här på Gårdskulla, berättar Rehnberg.

Vasatraktorn utgör ett av endast fyra traktormärken som producerats i Finland. Den första var Kullervotraktorn som producerades i Åbo av Wredes järnmanufaktur 1919-1923 i 300 exemplar. Efter kriget kom Takra som producerades 1947-1954 i 900 exemplar. Den fjärde och ännu existerande tillverkaren är Valmet som uppenbarade sig år 1952.

– De andra var för dyra för att sälja tillräckligt. Ford hade fastställt prisnivån redan på 1920-talet och de finska konkurrenterna klarade sig inte, konstaterar Rehnberg pragmatiskt medan han reglar igen halldörren och vi makar oss tillbaka mot bussen.

Slcunga3
Magnus Grönholm ser Västankvarn som ett litet självförsörjande samhälle.

En gård med lungor och hjärta

Tjugo kilometer sydväst om Gårdskulla ligger Västankvarn gård. Gården är otypisk eftersom den ägs av Nylands Nation och drivs som en allmännyttig förening.

Väl framme möts vi av Magnus Grönholm som är vd för förvaltarorganisationen Understödsföreningen för Västankvarns skolor.

– Man kan säga att vi är en traditionell mjölkgård fast här nog finns en hel del annan verksamhet – inte minst försöksgården. Om ladugården är hjärtat så är försöksgården lungorna, förklarar Magnus Grönholm muntert.

Västankvarn ger intrycket av ett eget byasamhälle där gamla trähus får samsas med de nyaste försöken, och den tekniska evolutionen syns i självaste byggnadsbeståndet.

– Någon av de äldre producenterna har sagt att det är ett bevis för att utvecklingen i lantbruket går för snabbt när man har tre ladugårdar i rad, skämtar Grönholm.

Den första ladugården är byggd i slutet av 1800-talet, den andra 1998 och 2014 blev lösdriftsladugården med robotmjölkning färdig. Det finns utrymme för sammanlagt 120 mjölkkor, och för tillfället består besättningen av ayshire- och holsteinkor. De förefaller både nyfikna och högljudda då vi besöker dem.

När vi traskar vidare berättar Grönholm lite om odlingarna. Försöksverksamheten drivs av Nylands svenska lantbrukssällskap och upptar 40 hektar av odlingsarealen.

– Vi odlar på sammanlagt 270 hektar, varav 100 hektar utgörs av vall. I år sådde vi också 26 hektar höstvete.

Utöver detta odlas även korn, råg, havre och oljeväxter, medan skogsarealen uppgår till 350 hektar.

– Vi har också börjat odla sprängticka i ett samprojekt med Novia och Pro Pakuri. Nu har vi ympat i två års tid och uppnått en odling på fyra hektar. Om åtta år skall man väl kunna skörda, framför Grönholm hoppfullt.

Slcunga4
Västankvarn i vinterskrud.

Ett levande landsbygdssamhälle

Till slut blir det dags för lunch på den gamla Förvaltarvillan. Grönholm berättar om gårdens historia och långa utbildningstradition.

– Verksamheten och djurhållningen påbörjades av Lina och Wilhelm Sandell som inledde en mejeriverksamhet och ett aktivt avelsarbete. Eftersom det fanns behov av att grunda en folkhögskola i Västra Nyland kom paret Sandell år 1893 att donera den 1.000 hektar stora gården till Nylands Nation på det villkor att det skulle bedrivas utbildningsverksamhet på gården.

Paret Sandells strävanden ledde till att en lantbruksskola byggdes, och verksamheten kom att fortsätta fram till år 2003. Det är fortfarande vanligt att praktikanter från Novia jobbar både på försöksgården och i ladugården.

– I den meningen fortsätter verksamheten. Vi har ett bra samarbete med Novia gällande praktisk undervisning, och på skogssidan samarbetar vi också aktivt med både Novia och Axxell.

Västankvarn erbjuder även andra tjänster och evenemang, exempelvis boende, utrymmesuthyrning, hundläger och jakt. Också diverse experttjänster har förankrat sig på Västankvarn. Västra Nylands landsbygdsförvaltning är stationerad här, likaså LPA-ombudet. Nylands svenska lantbrukssällskaps rådgivare och Tilanhoitajat håller också till på gården.

Västankvarn är därmed ett gott exempel på en gård som hittat ny verksamhet att fylla de gamla byggnaderna med. Detta är något Grönholm gärna lyfter fram.

– Vi är ett eget litet samhälle och dessutom är vi rätt så självförsörjande. Vi har egen brunn och vattenverk, samt en fliscentral som till hälften använder flis från den egna skogen. Och så har vi solpaneler. Vi är ett gott exempel på en levande landsbygd.

Det är bägge gårdarna, trots deras olika karaktär. De visar att intresset för landsbygden, dess näringar och historia ännu finns, och att det alltid finns utrymme för nya verksamhetsformer och användningssyften.

En påminnelse som utgjorde en passande slutetapp för den kommande generationens lantbrukare.