Det har varit en osedvanligt lång vinter. Den började tidigt, med både snö och kyla redan i månadsskiftet oktober-november och nu i vår så vill den aldrig ta slut.
Här i Nyland var tisdagens snöfall den gångna vinterns femte dödsryckning. Temperaturerna i april har varit ovanligt kalla, i Helsingfors har april hittills kallaste medeltemperaturen på trettio år, vilket gjort att nederbörd ofta kommit som snö.
I januari och början av februari hade vi igen en varmare period vilket gjorde att snön då förvandlades till ett hårt istäcke. Många gånger har det känts som om vintern aldrig tar slut.
Kanske den långa vintern ändå fört någonting gott med sig. I skogen har den bjudit på lämpliga väderförhållanden för att göra avverkningar också på mera svårtillgängliga marker och platser.
På åkrarna har tjälen gjort nytta för markstrukturen, i varje fall i vissa regioner. Så är det ändå inte i hela landet. Till havs hade vi liggande isar under en stor del av vintern, men de isarna var långt ifrån några kärnisar, närmast tvärtom.
I Ulf Lundells kultförklarade och melankoliska sång ”Snön faller och vi med den” bjuds vi på några ljusglimtar mot slutet. ”Tjugoåtta ligger lågt, ligger lägre än en sjunken båt. Långt till sommarn, långt till vår, tänd en brasa och torka dit hår. Bärga båten och lägg upp den på land, snart ska vi segla igen. Vart vi vill. Snön faller och vi med den, snön faller till morgonen. Då blir det ljust.”