Vårbruket står för dörren och det här uppmärksammar vi med veckans gedigna temanummer av Landsbygdens Folk.
Bara för det att det historiskt sett någon gång kanske varit värre betyder det inte att det är kämpigt för lantbrukarna för tillfället, för det är det. Just nu befinner vi oss på många sätt i osäkra och utmanande tider. Trots att man först efteråt vet när man genomgår ett brytningsskede så är jag övertygad om att den här tiden, 2023 och de efterföljande åren, kommer att vara just ett nytt brytningsskede för det finländska lantbruket.
Strukturrationaliseringen har tilltagit betydligt under de senaste åren och de lönsamhetsproblem som så gott som alla sektorer brottas med gör att produktionsinriktningarna och dess omfattning kommer att formas om i vårt land. Mjölksektorn, motorn i det finländska lantbruket, minskar i omfattning allt fortare. Övrig nötköttsproduktion har avsevärda tillgångs- och lönsamhetsproblem.
Svinsektorn, inte minst specifikt slaktsvinsproduktionen, har redan länge haft betydande lönsamhetsproblem. Inom fjäderfäsektorn upplever man i och för sig en ökande efterfrågan men också där har man alltför svag lönsamhet, framför allt på grund av de högre energipriserna men också för att man i utfodringen använder sig av en hög andel inköpt kraftfoder som är priskänsligt.
Kvar blir då växtodlingen som också kämpar på med högre energi- och gödselpriser. Spannmålspriserna har dessutom sjunkit stadigt under det senaste halvåret.
Trots att det är kämpigt kan vi ändå räkna med att det inom nästan alla nämnda sektorer är omkring 10 procent av gårdarna som inte bara är lönsamma utan de facto gör ett riktigt bra resultat.
Coronapandemin höjde finländarnas beredskapsmedvetenhet och gjorde kanske också att de började bry sig om inhemska livsmedel i högre grad, åtminstone tillfälligt. Däremot förbättrade det här ändå inte det finländska lantbrukets lönsamhet. Kriget i Ukraina höjde energi-, bränsle- och gödselpriserna. De här priserna blir nu igen lägre för varje månad, men kommer knappast ändå ner till samma nivå som före kriget.
Våren 2023 hämtar också med sig en ny gemensam jordbrukspolitik, CAP, för EU. Exakt hur den kommer att utforma sig på gårdsnivå vet vi inte än, men det vi vet är att de totala finländska stödpengarna är på samma nivå som under förra perioden. Och så vet vi att det nya miljöstödssystemet är uppbyggt på ett sätt som sporrar till allt flera aktiva val och åtgärder av gårdarna.
Som ett sidospår kan vi notera att nya CAP lär vara lönsamhetsmässigt sämre för de ekologiska gårdarna än vad förra CAP var. Lägg där till en minskad efterfrågan på ekologiska produkter och vi kan anta att den ekologiskt odlade arealen kommer att minska.
Vad ska man då så i vår? Lönar det sig att så alls? Om man överhuvudtaget ska göra några antaganden i det här skedet så är det väl nära till hands att säga: ärter och oljeväxter. Kanske också vissa specialväxter som kummin, koriander och hampa.
Prisutvecklingen för stråsäd är för stunden sådan att den inte uppmuntrar till utökning av den arealen, om man inte lyckats prissäkra tidigare i ett gynnsamt skede förstås. Snart är det ändå vår. Och det ser vi fram emot!