Nu i dagarna har Finland passerat en vaccinationsgrad på 80 procent gällande två vaccindoser mot corona för över 12-åringar. Regionalt finns det ändå stora variationer. För någon vecka sedan öppnade regeringen upp samhället allt mera och avskaffade bland annat rekommendationen om distansarbete. Det finns nu en bred vilja i samhället att öppna upp – hos statsmakten, hos företagen och hos människorna.
Vaccinmotståndarna står ändå där de står och vägrar uppenbarligen att ge med sig, det är oroväckande. Det är också oroväckande att man i samhällsdebatten under den senaste månaden allt mera får känslan av att vi håller på att delas upp i två läger, de vaccinerade mot de ovaccinerade.
Statsminister Sanna Marin (Sdp) har sagt att hon har svårt att förstå människor som väljer att inte vaccinera sig. Politiker och andra samhällspåverkare har på Twitter sagt att coronavaccinerade patienter bör prioriteras framom de ovaccinerade. Vi-mot-dem-känslan har vuxit sig betydligt starkare under oktober och november.
Coronapandemin har under snart två års tid förtjänstfullt visat att den inte är ett fenomen som bara drabbar oss en gång för att sedan försvinna lika plötsligt som den kom. Nej, när vi tror att läget håller på att lugna ner sig kommer följande våg.
För tillfället befinner vi oss i den femte vågen och på kartan över incidensen i världens länder har Finland återigen färgats rött. Samtidigt släpar vaccinationsgraden hos oss efter. Finland sticker ut i Norden, den här gången på ett negativt sätt i motsats till tidigare då vi igen stod för den bästa coronahanteringen. Vetenskapssamfundet är överens om att nyckeln till att vi blir av med den här pandemin från vårt samhälle är att tillräckligt många antingen insjuknar i den eller vaccinerar sig mot den.
Alla utöver dem som av medicinska skäl inte kan vaccinera sig bör nu ta sitt ansvar. Det är oansvarigt och häpnadsväckande att bekvämlighet, misstro eller vaccinmotstånd genom någon slags övertygelse nu leder till att massor med människor, som genom vaccin skulle kunna skydda sig, de facto belastar hälsovården och utsätter oskyldiga människor för smitta.
Är det skäligt att den som medvetet låter bli att ta sitt vaccin får avgiftsfri vård och upptar sjukhusbäddar som folk med corona eller andra sjukdomar står i kö för? Det är det väl inte, men samtidigt finns det också många andra sjukdomar som människor själva bidrar till genom ett ohälsosamt leverne. I de flesta fall smittar de ändå inte andra med sin sjukdom.
En femtedel av alla intensivvårdspatienter för tillfället är smittade av coronaviruset. Belastningen på sjukvården är avsevärt högre nu än den var till exempel för ett halvt år sedan då vaccinationsgraden var mycket lägre. Inom Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt HNS är fyra av fem coronapatienter som behöver vård ovaccinerade. Motsvarande trend återfinns också i andra sjukvårdsdistrikt.
En del av min familj höll så gott som på att dö ut på grund av tuberkulos på 1920-, 1930- och 1940-talen. Den sista släktingen som dog i sjukdomen gjorde så 1941. Samma år inleddes vaccineringarna mot tuberkulos av nyfödda på förlossningssjukhusen (till 2006) och 1943 började man vaccinera mot tuberkulos också i armén.
Olika vacciner har räddat otaliga människoliv under historiens gång och för mig är det personligt. Men trots att det är personligt så måste vi kunna föra en diskussion om vaccinering utan osaklig skuldbeläggning av de ovaccinerade, det gynnar ingen och ingenting. Så länge coronavaccineringen är frivillig så är det till syvende och sist individens enskilda beslut.