Ledaren:
Torven försvinner med
buller och bång – oavsett om
det är klokt eller inte

På ett tillfälle som ordnades av den ideella medborgarorganisationen Finnwatch förra veckans onsdag i Helsingfors om hur man ska få medborgarnas stöd för den gröna omställningen talade forskare Hanna Lempinen från Lapplands universitet. Lempinen har analyserat nedkörningen av den finländska torvsektorn och kommit fram till att den var orättvis mot framför allt torvföretagarna. Dessutom skedde hela processen på ett okontrollerat sätt anser Lempinen.

Ännu 2010 så höll Matti Vanhanens regering på att lobba för att göra torven till ett långsamt förnyelsebart bränsle. Juha Sipiläs regering framhöll igen att den inhemska torven är den sista icke-förnyelsebara energikälla som man ger upp. Sett till det här så har förändringen varit rätt så snabb för i samband med att det senaste regeringsprogrammet skrevs 2019 så gjorde man igen linjedragningar för att lägga ner torvproduktionen i Finland. Sedermera beslöt Sanna Marins regering att användningen av torv som energi ska halveras till 2030 och efter det ska vi gradvis bli av med torven helt och hållet.

Världen körde ändå förbi också det här beslutet när utsläppshandeln gjorde användningen av torv till energi olönsam. Som en följd av det här hade förbränningen av torv halverats redan vid årsskiftet 2021-2022 och utvecklingen i den riktningen började redan tidig sommar 2021. Enligt forskare Hanna Lempinen så kallades torvproducenterna ändå tillbaka på jobb på grund av kriget i Ukraina och nu är de tvungna att jobba med en framförhållning på 1-2 år. 

Lempinen understryker att för en grön omställning borde man nästan oavsett bransch gärna reservera 20 år. Mest överraskande finner Lempinen ändå att man beviljat tillstånd för nya torvtäkter så sent som i början av 2020. För att en torvtäkt ska vara lönsam borde man bryta torv där i varje fall i 15 år. Efter det här har man sedan avslutat redan ingångna avtal och onödiga täktområden samt maskiner har blivit hos företagarna. 

Det enda sättet på vilket staten varit tillmötesgående gentemot torvproducenterna är en skrotningspremie för maskinerna. De 29 miljoner euro staten hade reserverat för skrotningspremier användes på 1,5 månad i början av 2022, så inte heller de pengarna finns tillgängliga för tillfället. För regionerna ska man konstruera olika fonder för att ta hand om den strukturella omvandlingen men därifrån kan de drabbade företagarna knappast erhålla några medel.

Hela torvsektorn – brytning, produktion, användningsmöjligheter – har monterats ner på ett rätt så okontrollerat sätt. Man kan fortfarande fråga sig om det var rätt – i skuggan av alla andra fossila bränslen som alltjämt används och det förändrade säkerhetspolitiska läget – att det skedde så här fort.

Realpolitiskt sett var det ändå utsläppshandeln som tog över. Vi får hoppas att vi kan lära oss någonting av det här när den gröna omställningen på olika sätt når andra sektorer inom primärnäringarna.