Som bäst håller riksdagen på att behandla EU:s förslag till den så kallade restaureringsförordningen. Förslaget innehåller många bindande mål och skyldigheter för att restaurera minst 20 procent av EU:s land- och havsområden fram till år 2030. Restaurera innebär i det här fallet att återställa områden till något slags naturtillstånd.
För Finlands del handlar det bland annat om att minst 30 procent av de dikade torvmarkerna borde återställas fram till år 2030 och av denna andel borde minst en fjärdedel läggas under vatten. Fram till 2050 skall hela 70 procent av torvmarkerna återställas. Andra krav är att följa med och öka förekomsten av stående och liggande döda träd i skogen.
Förslaget slår hårt mot markägaren. Att lägga stora delar av de dikade torvmarkerna under vatten kommer inte att kunna ske frivilligt. Görs det med tvång blir det intrång i äganderätten och då är det nog dags att se vad grundlagen har att säga.
Det handlar om enorma arealer, enligt Naturresursinstitutet Luke kan det vara upp till 4,5 miljoner hektar vatten- och markområden i Finland som skulle beröras. Som jämförelse kan konstateras att Finlands totala yta är 34 miljoner hektar.
Så handlar det om pengar. Enligt EU skulle kostnaderna för Finlands del uppgå till 931 miljoner euro årligen. Proportionellt är detta mycket mer än vad övriga EU-länder skulle råka ut för. Från Bryssel kontrar man med att det stora återställningsprojektet inte bara kostar, utan att det kunde ge Finland 9,7 miljarder euro tillbaka årligen genom så kallade ekosystemtjänster.
Hur sådana miljardbelopp på riktigt skulle kunna rulla in i det ekonomiska systemet finns inte närmare specificerat. Riktiga beräkningar finns nog inte, istället är det fråga om teoretiserande på verkligt hög nivå.
I förslaget har kommissionen inte dragit sig för att med möjligast breda pensel dra hela EU, med alla dess varierande naturförhållanden, över samma kam. Nationella särdrag beaktas inte, samma indikatorer skall användas i alla medlemsländer. Medlemsländerna har inte något att säga till om vilka områden som borde återställas och hur det egentligen skulle vara bäst att genomföra åtgärderna.
Restaureringsförslaget har inte gått obemärkt förbi nere i Bryssels korridorer. Den konservativa EPP-gruppen i EU-parlamentet meddelade i förra veckan att de kommer att försöka stoppa förslaget. Samtidigt vill gruppen också stoppa kommissionens förslag till att drastiskt minska användningen av bekämpningsmedel inom EU.
Motiveringen är att båda lagförslagen skulle minska livsmedelsproduktionen i EU och öka byråkratin både för förvaltningen och jordbrukarna. Något som inte anses speciellt klokt då Europa och världen kämpar med livsmedelsförsörjningen på grund av Rysslands aggressiva krig.
I september sågade Sveriges riksdag kommissionens förslag på ett väldigt tydligt sätt. De konstaterade att EU-kommissionen inte har mandat att bestämma över den nationella skogspolitiken. De konstaterade också att kommissionens förslag medför en detaljreglering av jord- och skogsbruk som inte står i proportion till förslagets mål och syfte.
Nu är det alltså upp till den finländska riksdagen att bekänna färg. Formuleringarna i regeringens skrivelse till riksdagen, som alltså utgör basen för riksdagsbehandlingen, har varit betydligt vagare än de rikssvenska formuleringarna. Det är alldeles tydligt att regeringen varit splittrad i denna fråga.
Men det är sällan som EU-kommissionen så tydligt har försökt ta makten och beslutsrätten från medlemsländerna till Bryssel, samtidigt som fakturan för åtgärderna skickas till medlemsländerna. Det tyckte också riksdagens ekonomiutskott som senaste fredag visade tummen ner och krävde ändringar i förslaget från Bryssel. Statsminister Sanna Marin antydde i söndags också att Finland kan rösta emot förslaget.
Miljö- och biodiversitetsfrågor skall tas på allvar. Men sakkunskapen om hur naturen skyddas bäst finns inte i Bryssel utan i medlemsländerna. Tillbaka till ritbordet med kommissionens restaureringsförslag.