Jordbruk Globalt Opinion

Ledaren:
Tårarna från väster

Den amerikanske rockfarbrorn John Fogerty, känd som förgrundsfigur i det tidigare bandet Creedence Clearwater Revival, har efter åtta års låtskrivarpaus kommit ut med en av sina starkaste sånger hittills, ”Weeping in The Promised Land” (ungefär: ”Vi gråter i det förlovade landet”).

John Fogerty har haft åsikter i flera av sina sånger men i jämförelse med många andra stjärnor, bland annat den nära vännen Bruce Springsteen, har han inte profilerat sig särskilt aktivt i politik eller politiska val. I höstas kände han sig ändå tvungen att ta bladet från munnen, när hans sång ”Fortunate Son” (ungefär: den lyckligt lottade sonen) användes i Donald Trumps valkampanj.

Fogerty försökte stoppa det utan att lyckas. Han sade bland annat att Donald Trump mycket väl kan vara just den lyckligt lottade sonen som han beskrivit i ”Fortunate Son”.

I sin nya sång får han i alla fall sagt vad han anser om Trump, om slarv med bekämpningen av corona, om vitt våld, förtryckare, och om USA överlag så som läget i landet är i dag. Det berör. Genom sången känner den, som på senare tid följt lite med händelserna i det stora landet, igen de stämningsbilder vi presenterats för i medierna.

En anledning till tårarna är givetvis den tudelning som drabbat landet och som förvärrats under Trumps presidentperiod. Av olika anledningar syns den också som en delare mellan land och stad. Inte så att förstå, att ligisterna i Washington, D.C. från 6 januari skulle ha mobiliserats på landsbygden, men Trump hade och har ännu ett starkt stöd just där.

En koll av valresultaten från november i de enskilda delstaterna är så gott som entydig: rösterna på den nya presidenten, demokraten Joe Biden har mycket långt koncentrerats till städer och tätorter, medan en klar majoritet i de glest bebyggda områdena har röstat på Trump. Samma sak var det 2016, då Trump segrade över demokraten Hillary Clinton, trots att hon fick fler röster. Orsakerna till Clintons förlust var flera. En av dem var att landsbygdens röster avgjorde i många delstater.

Här i Finland är vi många som har svårt att förstå den amerikanska landsbygdens starka stöd för Trump och för det republikanska partiet. Republikanerna är de facto allt annat än garanter för en politik som gynnar landsbygden och dess basnäringar.

Den demokratiske presidenten Barack Obamas styre satsade på jordbruket och landsbygden på många olika sätt. Det gällde det amerikanska subventionssystemet, populärt kallat Farm Bill, men också betydande offentliga investeringar i landsbygden och det offentliga skolbespisningsprogrammet.

Under Trumps tid som president har landets jordbruk råkat i svårigheter, bland annat på grund av handelskriget med storkunden av sojabönor, Kina, och den skärpta invandringspolitiken som försvårat tillgången på arbetskraft inom jordbruket. Det här var problem som uppstod länge innan vi visste något om COVID-19.

Trots förlusterna är många bönder ändå lojala. De har fått ekonomisk hjälp, som de är tacksamma för, fastän hjälpen på inget sätt stått i proportion till förlusterna. Många tycker också det var rätt av Trump att sätta ner foten mot Kina. Detta inte så mycket på grund av landets uppenbara nonchalans av mänskliga rättigheter, men för att landet enligt konservativ amerikansk uppfattning för en ojuste internationell handelspolitik. Den gynnar landets egen export och urholkar konkurrenskraften för produktionen av motsvarande varor i andra länder.

Den nya presidenten Joe Biden har naturligtvis insett att man måste satsa på den amerikanska landsbygden, om man vill ena folket. Det måste också vara orsaken till att han har valt veteranen Tom Vilsack som jordbruksminister. Vilsack, som har goda kontakter med den amerikanska landsbygden, hade samma post under det mesta av Barack Obamas åtta år på presidentposten. Under Trumps presidentperiod var Vilsack ordförande för de amerikanska mjölkexportörernas organisation USDEC.

De flesta av bondeorganisationerna var snabba med att välkomna Tom Vilsack. Bland annat har Rob Larew, ordföranden för National Farmers Union som representerar USA:s bönder i bondeinternationalen WFO, konstaterat att Vilsack har de nödvändiga kvalifikationer och erfarenhet för posten under ”dessa turbulenta tider”. Ordföranden för American Farm Bureau Federation Zippy Duvall har hänvisat till ett gott samarbete under Vilsacks tidigare ministerperiod.

Det fanns en del som gärna hade sett den afroamerikanska kongressledamoten i Representanthuset Marcia L. Fudge på posten i stället, bland annat för att sätta fokus på fattiga småbrukare och stadsbefolkningens behov. Det var inte minst de svarta böndernas organisation National Black Farmers Association (NBFA) som backade upp Marcia L. Fudge. I stället utsågs hon till bostadsminister. Efter beslutet har emellertid också ordföranden för NBFA John Boyd gratulerat Tom Vilsack, naturligtvis med krav på större rättvisa mot svarta jordbrukare.

Bidens drag var antagligen klokt, just med tanke på att ena landets folk. Det är en annan fråga om det kommer att räcka. Som många andra har konstaterat, så blir det ingen lätt period för den nya presidenten. Samtidigt som en del av landets befolkning har glidit allt längre högerut, finns det ett tryck från sämre lottade amerikaner på förändring och omfördelning av de materiella resurserna.

Politiskt representerar den delen av befolkningen i praktiken hela spektret, men demokraternas radikalare grupper gör sig gärna till deras representanter. Det här ger åter de högerradikala anledning att ta fram sina socialist- och kommunistspöken. Det är ord som helst inte ska förekomma alltför mycket i den offentliga debatten just nu, om man ska försöka ena USA:s befolkning.

I vilket fall som helst är valet av Biden en stor global lättnad. För att hans period ska bli lyckad också på det internationella planet behövs emellertid stabilitet i hans hemland.