EU-kommissionen vill till nästa CAP-period skärpa definitionen av vad som ska räknas som aktiv odlare. Det är på tiden. Men samtidigt föreslår man ett stödtak på 100.000 euro i gårdsstöd per gård, en åtgärd som riskerar att bromsa utvecklingen på de mest livskraftiga och framåtblickande lantbruken. Det är svårt att se hur de här två idéerna går ihop.
I många år har begreppet aktiv odlare varit otydligt. I vissa länder har stöd gått till markägare som knappt vet var de har sina åkrar, medan andra medlemsstater krävt faktisk produktion och arbetsinsats. Det har skapat snedvridning och orättvisa i ett system som borde belöna den som tar risker, producerar mat och skapar sysselsättning.
Om EU-kommissionen nu vill strama upp reglerna så att bara verkligt aktiva odlare omfattas av stöden, är det ett steg i rätt riktning. Det stärker trovärdigheten i hela stödsystemet och gör det lättare att försvara jordbrukspolitiken inför både skattebetalare och beslutsfattare. Den som brukar marken och bär ansvaret för produktionen ska ha stödet – inte den som bara äger marken eller hyr ut den vidare.
Men samtidigt som EU-kommissionen vill skärpa definitionen för aktiv odlare, föreslår man ett tak på 100.000 euro i gårdsstöd, med en stegvis minskning redan från 50.000 euro. På pappret låter det som ett försök till rättvisa. I verkligheten riskerar det att slå fel.
Ett stödtak tar ingen hänsyn till gårdens storlek, produktionsinriktning eller antal anställda. Det gör ingen skillnad på en familjegård i Österbotten som sysselsätter fem personer och en anonym storgård i Centraleuropa med helt andra förutsättningar.
De växande och moderniserande gårdarna är ofta just de som bidrar mest till livsmedelssäkerhet, klimatåtgärder och teknisk utveckling. Att sätta ett administrativt tak på deras stöd vore som att straffa effektivitet och framtidstro. Det är inte där EU:s problem ligger.
Kommissionen motiverar förslaget med att pengar ska styras till mindre gårdar. Men redan dagens system erbjuder möjligheter att rikta stöd regionalt och till och med socialt i någon mån.
Att slå till med ett generellt tak är en klumpig lösning på ett komplext problem.
Resultatet kan till och med bli det motsatta: stora, välskötta gårdar delas upp i mindre enheter för att kringgå reglerna. Det gynnar ingen – varken effektiviteten, miljön eller livsmedelssäkerheten. EU behöver tvärtom mer av aktivt jordbruk, inte mindre.
Vi står inför enorma krav på att producera mer mat med mindre klimatpåverkan. Det kräver investeringar, kunskap, teknik och kapital. Om man på allvar vill att jordbruket ska vara en del av lösningen på klimatutmaningen, måste man ge de mest produktiva gårdarna frihet att växa.
En tydligare definition av aktiv odlare däremot stärker hela systemet. Den kan rensa bort passiva stödmottagare och frigöra resurser till dem som faktiskt jobbar med marken. Den kan också minska misstroendet mot stöden och visa att EU:s jordbrukspolitik bygger på ansvar och arbete, inte på någon slags automatisk rätt att lyfta stöd.
Det är just den sortens riktning jordbrukspolitiken behöver just nu. Mindre byråkrati, mer fokus på produktion och hållbarhet. Men för att den reformen ska lyckas måste Bryssel våga se skillnad på rättvisa och populism. Rättvisa är att stöd går till den som arbetar och investerar. Populism är att kapa stöden för dem som råkar vara störst, även när de också är mest effektiva.
EU:s kommande CAP-reform borde vara en chans att visa att man litar på sina jordbrukare. Att man ser dem som företagare, inte som stödmottagare. Att man uppmuntrar till utveckling, investeringar och konkurrenskraft.