Vi upplever för tillfället globaliseringens dödsryckningar. Sanktionerna och siandet om Rysslands fall bekräftar dock att Europa inte vill bli varse om den nya världsordningen.
Ukrainakriget har lett till att de redan pågående geopolitiska trenderna försnabbas – trender som i högsta drag gjort frågorna kring just jord- och skogsbruk till de mest omtalade och viktiga ämnena både på ett nationellt och internationellt plan. I Europa håller man på att omvärdera värdet av självförsörjning och egen produktion.
Trots den positiva utvecklingen på nationell och allmäneuropeisk nivå dras vi med stora ekonomiska problem på grund av den tröga och sanktionerade världshandeln. Stigande energi- och gödselpriser samt brist på reservdelar skapar allvarliga problem för våra producenter.
Frågan är vilka syften sanktionerna tjänar och vart de leder. I ökande grad skadar de Europa ekonomiskt samtidigt som de utgör ett uttryck för en fatal misskalkylering: en vägran att acceptera att globaliseringen nått sitt slut.
Problematiken syn bäst i synen på den ryska ekonomin. Samma ideologi som under tidigare år stipulerat att en negligering av inhemsk produktion och utförsäljning av industri och infrastruktur kan ersättas med import och innerstadens ”kreativa industri” producerar nu bristfälliga analyser av den ryska ekonomins förutsättningar. Det vill säga att egen produktion av råvaror, energi och mat är primitivt. I stället mäts den ryska ekonomiska sofistikationen enligt antalet västerländska företag i landet.
Analyserna och prognoserna gällande Ryssland som gjorts av diverse experter har därmed inte varit baserade på objektivitet, utan på en teoretisk idé om att de som opponerar sig mot västvärlden bryter mot rationalismens, ekonomins och etikens lagar. De flesta experter har dessutom lagt fram sina analyser i enlighet med en värld där globaliseringen ännu är intakt och väst kan bestämma takten.
Problematiken syns tydligt i ett uttalande Putin nyligen gjorde. Den ryska presidenten konstaterade att Ryssland förespråkar en öppen ekonomi utan murar och att det är omöjligt för väst att ekonomiskt frysa ut ett så stort land som Ryssland i en värld där den ekonomiska makten skiftar österut. I fråga om sanktionernas effektivitet verkar detta också allt tydligare vara fallet.
De stigande olje- och gaspriserna gör att Rysslands exportintäkter de facto växer medan sanktionerna verkar slå hårdast mot de som infört dem. Då Europa avvisar den ryska oljan hittar den nya storkonsumenter på världsmarknaden – oljeexporten till Indien har redan vuxit från 100.000 till 800.000 fat per dag.
Vi befinner oss därmed i en besynnerlig sits där vi på grund av vår (givetvis korrekta) opposition mot Ukrainakriget saboterar för oss själva. Oberoende utfallet i Ukraina måste Europa dock fråga sig om man vill befinna sig i evigt ekonomiskt krigstillstånd med Ryssland? För nu sitter vi och väntar på en geopolitisk lösning som aldrig kommer att infinna sig.
Det blir tydligt att sanktioner utfärdade av en makt som inte kan bemästra dem i en värld den inte längre kan kontrollera är sanktioner utfärdade mot makten själv. De skvallrar endast om en fraktur i denna makts syn på världen och verkligheten.
Det underliggande problemet handlar just om att den amerikanskt ledda globaliseringen håller på att övergå i en multipolär värld av olika regionalt starka civilisationer, stormakter och länder. I och med detta kommer i framtiden en allt större del av världsekonomin och naturresurserna att ligga i händerna på makter med fundamentalt andra värderingar än de västerländska. Dessa makter kommer att idka handel sinsemellan och säkerligen vilja handla även med väst.
Ukrainakriget har försnabbat skiftet mot denna värld. Enligt Alliance of Democracies undersökning är den negativa bilden av Ryssland begränsad till Europa och USA. I Asien är majoriteten för att upprätthålla kontakten med Ryssland (i Kina är siffran 71 procent), medan Latinamerika är delat i frågan.
Därmed bör man komma till insikt om att det ”internationella samfundet” som nu ofta åberopas i opposition till Ryssland ingalunda är någon synonym för världen, utan för västvärlden. Till och med inom EU finns det länder som av ekonomiska eller realpolitiska orsaker inte vill utsätta sig för det som sanktionskriget med Ryssland förorsakar.
Hur skall Finland och Europa navigera i denna värld? Vi bör hjälpa ukrainarna, men västvärlden kan omöjligt bekämpa alla länder som man opponerar sig mot på ett ideologiskt plan. Annars kommer ekonomierna i Europa att befinna sig i en evig nedgångsspiral. Kommer vi att för evigt bli utan utomeuropeiska produkter och råvaror om vi kategoriskt opponerar oss mot politiken i Ryssland, Kina, Indien och Mellanöstern? Vill vi verkligen isolera oss?
Indiens utrikesminister Subrahmanyam Jaishankar påpekade nyligen hur ”Europa måste växa ur sin mentalitet om att Europas problem är världens problem medan världens problem inte är Europas problem”. Det vill säga idén om att hela världen borde sluta upp kring konflikter i Europa medan konflikter på annat håll är normala. Jaishankar påpekade detta i och med Indiens vägran ta parti för någondera sida i det pågående kriget.
Europa har varit den bortskämda överklassdottern som nu utsätts för den verkliga världens realiteter. Vi har haft en naiv bild av Ryssland, världen och oss själva som vi måste komma över. Rent konkret innebär detta inte bara en omvärdering av den egna produktionsförmågan, utan också att vi får fram en realistisk bild av vår position i världen. För att skapa en god inhemsk produktionsbas krävs snabba inrikespolitiska beslut, men också en förmåga till långsiktigt geopolitisk planering. Och här måste nykterheten gå framom önsketänkandet. Det tjänar alla på.