I onsdags inleddes förhandsröstningen i riksdagsvalet som pågår ännu till och med tisdag nästa vecka. Själva valet går av stapeln 14 april, alltså nästa veckans söndag.
När det gäller regeringen Sipiläs insatser för den finländska landsbygden och för basnäringarna, är berömmet måttligt. Så som vi nog har påpekat här tidigare så drog statsminister Juha Sipila (cent) ett godkännande av lagen om djurvälfärd och livsmedelslagen med sig i fallet, när han lämnade in sin regerings avskedsansökan. Lagstiftningen om avbytarverksamheten kom aldrig ens till riksdagen.
Bland förtjänsterna kan dock nämnas ökade satsningar på exporten, krishjälpen till jordbruket och lättnaderna i lagstiftningen kring markanvändning. Och jo, företagaravdraget på fem procent kom också jordbruket till godo.
Ännu för tillfället tyder det mesta i vilket fall som helst på att Sipiläs parti centern inte kommer att sitta i regering efter valet. Efter tidigare riksdagsval med den utgången har det i övrigt inte varit helt ovanligt att en obunden eller åtminstone en person utanför riksdagen har valts till jord- och skogsbruksminister. Då har också SFP tagit på sig en stor del av ansvaret för att driva landsbygdens, däribland skärgårdens och basnäringarnas intressen. Det kan man tycka bra eller illa om, men det torde vara svårt att påvisa motsatsen.
I Hufvudstadsbladet utropar socialdemokraternas ordförande Antti Rinne visserligen sitt parti till det största svenskspråkiga partiet, men när det gäller avgörande frågor för den finlandssvenska landsbygden har den gode statsministerkandidaten gett något osäkra svar på konkreta frågor. Det gäller till exempel den växande vargpopulationen längs kusten, hur mycket virke vi kan ta ut från skogarna, matbeskattningar och dylikt. I fråga om Vasa centralsjukhus status har han i alla fall varit entydig på ett positivt sätt.
När det gäller de övriga frågorna, så torde fackets och konsumentorganisationernas intressen ha ett visst inflytande på vad socialdemokraterna sist och slutligen kommer att försöka få med i regeringsprogrammet. Fabrikerna behöver råvara att förädla och konsumenterna mat för överkomliga priser. Det innebär naturligtvis att jord- och skogsbruket måste kunna producera.
Man kan kanske tänka sig att industrin kan importera råvaror under en period, men så småningom kommer man nog underfund med att det blir billigare och enklare att importera färdigt förädlade varor i stället. Det här kan varken Antti Rinne, hans parti eller facket undvika att veta.
Det blir knappast heller aktuellt med fastighetsskatt på skog och mark under kommande regering.
Det som kan ge anledning till oro inför valet är sannfinnländarnas möjliga frammarsch. Sannfinländsk medverkan i följande regering är inte sannolik, men det är också känt att partiet i viss mån konkurrerar om samma väljare som åtminstone centern, samlingspartiet, socialdemokraterna och till och med vänsterförbundet.
Inom den politiska vänstern torde det närmast vara konkurrensen med utländsk arbetskraft om jobben med allt vad det innebär av gällande villkor på arbetsmarknaden som är den sjuka punkten.
När det är sagt så torde en eventuell kommande statsministerkandidat ändå ha rum för SFP i sin regering.
Enligt massmedierna de senaste dagarna tyder Antti Rinnes uttalanden ganska långt på att han skulle kunna acceptera samlingspartiet som regeringspartner samt de gröna och kanske vänsterförbundet.
I HBL:s läsarchatt nyligen är hans bedömning med tanke på opinionsmätningarna att regeringen kommer att bestå av två stora partier och ett par eller tre mindre. Så många är de mindre inte, att inte SFP skulle kunna finnas ibland dem. Med det ena av de två stora partierna kan han väl inte avse något annat än sitt eget. Och centerns regeringsmedverkan är som sagt fortfarande osannolik.
Antti Rinne har dock knappt hunnit lämna chatten i HBL förrän han inte vill ha en regering där majoriteten är i småpartiernas händer, säger han till bland annat Uusi Suomi. Det blir en svår situation om parlamentariskt små partier kan diktera regeringspolitikens innehåll bara med att säga att vi sticker, ifall vi inte får som vi vill, förklarar han.
Det är alltså emellanåt lite svårt att bli klok på vad partiordförande Rinne själv vill. SFP är bland de pålitligaste regeringspartnerna man kan tänka sig, medan de gröna och vänsterförbundet är kända för att dra sig ur leken, genast när de anser sig ha nytta av det.
Det är möjligt att den egentliga orsaken till Antti Rinnes nyvaknade skepsis är att en regering med både SFP och samlingspartiet riskerar bli för högerriktad för honom. En liknande regeringssammansättning väckte spänningar hos socialdemokraterna under regeringsförhandlingarna 2011 av just den orsaken. Då var förvisso också kristdemokraterna med.
SFP har i alla fall vanligtvis lyckats kila in sig i regeringen även om den senaste perioden är ett undantag.
Saken är i vilket fall som helst att någon måste föra landsbygdens talan oavsett vilket av alternativen som förverkligas. Det är därför vi senast nu måste inse att så många SLC-medlemmar som möjligt bör väljas in i riksdagen. Hur optimistisk man än vill vara så är nämligen ingen av dem säker. Ingen. Eftersom alla de kandidater som varit aktuella i SLC- och skogsvårdssammanhang är från SFP så är det naturligtvis viktigt för SLC:s medlemmar att SFP är med i regeringen. Det må sedan vara opportunism hur mycket det vill.
I Vasa län kandiderar SLC-medlemmarna Niclas Sjöskog, Anders Norrback, Christoffer Ingo, Kenth Nedergård samt skogsvårdsföreningsmedlemmen Kari Harju. I Åboland ställer Mikael Holmberg och Sandra Bergkvist upp. I Nyland kandiderar Thomas Blomqvist.
Glöm inte att rösta! Det finns nu en gedigen möjlighet att ta det säkra för det osäkra och förhandsrösta.