Vissa saker förändras men ändå inte. När SLC grundades 1945 var den viktigaste orsaken till att så skedde att bönderna i Finlands svenskbygder insåg betydelsen av att hålla ihop och ställa gemensamma krav i stället för att konkurrera mot varandra med allt sämre producentpriser som en sannolik följd.
I det efterkrigstida, sargade och fattiga Finland var den tanken trots allt inte ny. Samma tanke låg bakom etablerandet av böndernas olika andelslag något tiotal år tidigare. ”Splittrade vi falla – eniga vi stå” var det slagord som kom att bli det förenande mottot för böndernas organisering och intressebevakningsarbete.
Från mitten av 1950-talet och fram till EU-medlemskapet 1995 var det lantbruksinkomstlagen, som producentorganisationerna jobbat hårt för, som tryggade jordbruket som näring och matförsörjningen i landet. För alla som känner till ens de mest uppenbara delarna av Finlands historia är det självklart att också försörjningsberedskapen stod i första rummet vid den här tiden.
Det viktigaste elementet i lantbruksinkomstlagen var att vi hade avtalade riktpriser, vilket garanterade jordbrukarna ett visst pris för deras produkter. Jordbrukets producentorganisationer, SLC och MTK, ingick också som förhandlingsparter i de dåvarande inkomstuppgörelserna liksom fackförbunden, näringslivets organisationer och staten.
De här uppgörelserna innebar bland annat, i och för sig något förenklat, att man kunde räkna ut vad landet hade råd med under den följande, oftast tvååriga, avtalsperioden och resurserna fördelades enligt det. Om det var överutbud på en viss vara sänktes riktpriset och tvärtom. Utöver det hade vi garantipriser som innebar att ett visst pris var tryggat inom kedjan, också när våra produkter gick på export till billigare priser än på hemmamarknaden.
Vid EU-inträdet upphörde SLC:s och MTK:s inflytande över priserna på jordbruksprodukterna över en natt och just den vägen över de finländska böndernas inkomstbildning. Producentorganisationerna fick ändå rätt att i fortsättningen förhandla om de nationella inkomststöden, något som i sig är unikt, inte bara i EU utan i hela världen. Därtill har det varit praxis att staten samarbetar med intresseorganisationerna i beredningen av lagstiftning, men också gällande beredning av Finlands förslag om förändringar i EU:s stödsystem.
Under EU-tiden har de finländska bönderna i varje fall fått lära sig att vi inte är ensamma i våra ansträngningar att vända på den dåliga lönsamheten. Bönderna i största delen av världen är de facto i samma situation. Det finns nästan alltid någon som kan och vill producera billigare och väldigt många andra länder har dessutom geografin och klimatet på sin sida när det kommer till odling och jordbruksproduktion.
I de flesta länder i världen har man tagit till någon form av subventioner, åtgärder eller skyddstullar, för att kunna upprätthålla ett eget jordbruk och det här innebär också att det är väldigt svårt för ett land att ensamt avveckla stöden. Nya Zeeland är kanske det land som har det mest avreglerade jordbruket i världen.
Inom världshandelsorganisationen WTO har man länge förhandlat för att göra sig av med hindren för en fri världshandel med jordbruksprodukter. Den utvecklingen har ändå varit måttlig efter att Doharundan mer eller mindre kollapsade 2017. Samtidigt har förhandlingar mellan enskilda länder om bilaterala avtal förts i flera repriser. I EU har det här inte hittills direkt drabbat jordbruket.
Frågan om rättvis ersättning för utfört arbete är fortsättningsvis central för den finlandssvenska bonderörelsen. Bland annat i Finlands konkurrenslagstiftning och genom EU:s olika regelverk som UTP-direktivet har man försökt komma åt jordbrukarnas svaga position i prisbildningen. Till exempel har möjligheterna utvidgats för jordbrukarna att bilda producent- och branschorganisationer, där man gemensamt kan fatta beslut om produktionsmängder och kvaliteter. Här i Finland har man tillsatt en livsmedelsmarknadsombudsman som ska övervaka att god handelssed följs på marknaden och att fördelningen av produkternas konsumentpris inom livsmedelskedjan sker på skäliga grunder.
En ljusglimt utgörs av att jordbrukarna alltjämt har konsumenternas förtroende. I skrivande stund kan man trots det allt med fog tala om en akut lönsamhetskris för det finländska jordbruket.
Det finns alltså mycket att göra för producentorganisationerna inom det traditionella värvet också idag. Samtidigt har jordbruket fått nya utmaningar. Det handlar bland annat om samhälls- och infrastrukturbyggande och markanvändning generellt, till exempel i huvudstadsregionen, men också om att klimatförändringen medför existentiella utmaningar för inte bara branschen utan hela mänskligheten. Det här trots att de gröna näringarna i praktiken är de enda näringar som kan binda koldioxid. Därför måste vår bransch likväl, liksom alla andra branscher, minska sina nettoutsläpp och det här gör vi effektivast genom att sluta förbränna fossila bränslen. Miljömedvetenheten överlag har också ökat avsevärt under de senaste trettio åren.
En ytterligare utmaning utgörs av att den offentliga sfären utvidgats allt mer under de senaste femton åren, pressen på jord- och skogsbruket från allmänheten och i den offentliga debatten ökar därför ständigt. Inom SLC står ändå jordbrukarna, trädgårdsproducenterna och skogsägarna enade för att ta sig an såväl gamla som nya utmaningar. Producentorganisationerna behövs minsann också i framtiden.