Finns det liv utan tillväxt, frågar Hufvudstadsbladet på fjolårets sista dag. Frågan rubricerar en analys av Patrik Harald.
Frågan är relevant med tanke på att vi ska lära oss leva återhållsamt men samtidigt höja sysselsättningsgraden. För att kunna göra det måste produktionen växa. Det gäller visserligen inte bara produktion av varor utan också tjänster, service.
Enligt Patrik Haralds analys sätter man tillsvidare hoppet till de finländska hushållens konsumtion, när det gäller tillväxten, emedan en avmattning väntas i världsekonomin. I längden måste vi dock kunna dra nytta av exportmarknaden för att kunna fortsätta konsumera på hemmaplan och samtidigt undvika en lågkonjunktur.
Överlag, och det gäller också finländarna, konsumerar vi mer än vad jordklotets tynande resurser tål. Cirkulär ekonomi kunde bidra till en mer hållbar konsumtion ur ett miljö- och klimatmässigt perspektiv.
Hur inverkar det på tillväxten? Varningar har börjat dugga om att mindre konsumtion riskerar bromsa teknisk utveckling och därmed även innovationer som kunde dämpa belastningen på miljö och klimat. En ökad konsumtion av tjänster kan vara en del av lösningen, detta eftersom också de förutsätter arbete och därmed skapar mervärde.
Exempel på samhällets medel att styra det här är hårdare beskattning av sådan konsumtion som belastar miljön, typ personbilar i stadstrafik.
På samma sätt som man genom åren utvidgat hållbarhetsbegreppet till att gälla mer än miljön kunde man också utvidga tillväxtbegreppet med exempelvis naturresurser och utsläpp. Frågan är dock fortfarande hur det inverkar på välfärdens eller snarare välståndets källa, det vill säga produktionen, arbetet.
I analysen får man också ta del av ekonomie doktor Paavo Järvensivus tankar om en ekologisk återuppbyggnad. Han talar för att sänka förbrukningen av naturresurser till en nivå som håller globalt. Staten skulle leda den här processen som koordinator och finansiär med hjälp av en gemensam vision. Paavo Järvensivu hävdar att en sådan omställning också skulle skapa sysselsättning.
Det stämmer säkert, men för att klara sig i en global konkurrens måste det handla om en sysselsättning som ger utdelning i form av vinst. I annat fall skulle det antagligen kräva så omfattande offentliga ingrepp att man måste ifrågasätta möjligheten att uppnå politisk enighet.
Medan de här resonemangen förs, så påminner också Patrik Harald i sin analys om att köpfesten ändå fortsätter. Det finns folk som försöker tänka och leva på ett annat sätt, men det handlar än så länge om ”små öar av uppvaknande” som forskaren Maria Ehrnström-Fuentes kallar det i analysen.
Kan vi lära oss att tänka och konsumera på ett hållbart sätt och samtidigt trygga den ekonomiska tillväxt som vår välfärd bygger på? Mat behöver vi i vilket fall som helst och ett sätt att hålla vår egen industri i gång är naturligtvis att så långt det går konsumera inhemska livsmedel i stället för att importera. Trots att vår livsmedelsexport har vuxit en hel del under den senaste tiden, så har vi fortfarande ett underskott i bytesbalansen inom den sektorn.
Vi har dock också ett dilemma här. Vi snackar om hållbar utveckling, djurvälfärd och om att vara klimatsmarta och fortsätter alltså med våra konsumtionsorgier som om ingenting skulle ha hänt. Vi konsumtionsfrossar också i mat, som inte får kosta, vilket gör att producentpriserna pressas i botten.
Samtidigt smyger åter djuraktivisterna omkring på våra gårdar. Oikeutta eläimille, Djurens rätt, har besökt gårdar för uppfödning av kycklingar under hösten och överlämnat sitt material till MOT-redaktionen. Där har man i en artikel tagit fasta på dödligheten bland våra kycklingar.
Det är visserligen en stor mängd som dör, fastän dödligheten är under 1 procent, eftersom vi årligen skickar cirka 79 miljoner kycklingar till slakt. Sakkunniga inom djurhälsa och djurvälfärd, doktor Eija Kaukonen och professor Anna Valros ser i alla fall inte ut att ha hittat något alarmerande att reagera över efter att ha sett materialet.
Sedan har redaktionen satt fokus på ytterligare en farm, från Satakunda, där dödligheten är betydligt högre, 17,8 procent. Men så framkommer det att djuren utsatts för en smittoepidemi med förekomst av kolibakterier som ursprung. Problemet beror inte på uppfödningen av kycklingarna. Ännu därefter serveras vi en längre utläggning om hur de döda kycklingarna blir till olika produkter för exempelvis bränsle eller foder. Som om det skulle ha någon betydelse för de levande djurens välmående.
MOT hänvisar också till att våra kycklingar i Finland har mindre yta än i många andra EU-länder. Det beror emellertid inte minst på att vi låter bli att gallra i besättningen för slakt under uppfödningstiden, vilket är vanligt på andra håll. Det är nämligen mycket stressande för fåglarna och ökar risken för smitta. Resultatet är i vilket fall som helst att man på många andra håll kan leverera en större mängd kött från samma yta än här.
Poängen är att producenterna är tvungna att anpassa sig till mellanledens och i sista ändan konsumenternas krav och vilja att betala för dessa krav. Fjäderfä är bland det billigaste köttet man kan köpa. Vi skulle kanske kunna höja djurvälfärden ytterligare, men vad får den kosta?
Eller vi kan kanske sluta producera, men vem gagnar det, så länge vi fortsätter konsumera? Produktionen flyttar någon annanstans där vi är helt utan kontroll över metoder och förhållanden. Dessutom skulle vi tvingas hitta andra knep att öka vår tillväxt.
Som konsumenter i Finland har vi i alla fall också ett ansvar för den mat som produceras. Ska vi vara med om att skapa en hållbar värld, så ska vi också själva bära vår del av ansvaret för produktionen av det vi konsumerar. Det gör vi inte genom att pressa priserna eller låta produktionen flytta utomlands.