FN:s klimatkonferens i Glasgow inleds nu på söndag och pågår fram till den 12 november. Konferensen var ursprungligen planerad att hållas i november 2020, men sköts fram med ett år på grund av coronapandemin. Storbritannien står värd för konferensen, i samarbete med Italien. Konferensen hålls vanligtvis årligen mellan parterna i Förenta Nationernas ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC) och det här är den 26:e konferensen i ordningen, därav förkortningen COP26.
Förväntningarna är stora på konferensen som redan rubricerats som någonting av en ödeskonferens för hela mänskligheten. Faktaunderlaget för att klimatförändringen fortsättningsvis accelererar i fart har breddats under senare år, klimatförändringen har cementerat sin plats i den offentliga debatten och i vårt medvetande.
Allt fler är överens om att någonting måste göras snart. När världen möts i Glasgow är det ändå ett ofrånkomligt faktum att alltför många internationella överenskommelser redan inför konferensen är öppna för att Parisavtalets mål om en uppvärmning på maximalt 1,5 grader ska kunna nås.
Finland har som en del av EU förbundit sig till att utsläppen ska minska med 40 procent fram till 2030. Målsättningen uppdaterades till 55 procent i fjol. Målsättningen ingår också nu i EU:s klimatlag.
De rika G20-ländernas ambitionsnivå gällande utsläppsminskningar samt inställning till att bidra med nödvändig finansiering är givetvis avgörande. Enligt en OECD-rapport fattas fortfarande hundra miljoner dollar som de rika länderna har lovat bidra med till FN:s gröna klimatfond och det här är avgörande för klimatomställningen i utvecklingsländer.
En besvärlig fråga i Glasgow kommer att utgöras av den internationella utsläppshandeln och dess mekanismer, förhandlingar som pågått sedan Paris 2015 och som borde varit klara 2018. Tvistefrågan gäller hur man ska försäkra sig om att samma utsläppsrätter inte ska räknas två gånger, alltså både i det land som säljer och i det land som köper.
En annan angelägen och på sätt och vis också kontroversiell fråga är de fortsatta nationella subventionerna av kol, olja och gas. Världens länder använder alltjämt en och en halv miljard euro dagligen (!) till subvention av fossila bränslen. Nästan alla länder i världen subventionerar fossila bränslen på något sätt; genom skatter, skattelättnader eller investeringsstöd.
De flesta här i Finland är inte bara medvetna om att vi måste göra någonting utan också om att Finland som ett industrialiserat land med hög välfärd och social trygghet ska vara ett av de länder som visar vägen.
Saudiarabien meddelade för en dryg vecka sedan att de ska vara koldioxidneutrala 2060, samma mål har Ryssland och Kina aviserat tidigare. Många hoppas trots allt på en betydligt högre ambitionsnivå av Kina.
Under Bidenadministrationen har ändå USA återinträtt i Parisavtalet, lovat minska sina utsläpp med 50 procent från nivån 2005 och även lovat att igen bli en central donator till Klimatfonden.
Samtidigt vet vi att det finns problem, stora problem, på andra håll. Kolkraften byggs fortfarande ut i Asien och enbart enskilda industrisektorer står i länder, på flera kontinenter, för koldioxidutsläpp som får Finlands totala utsläpp, energi och uppvärmning inberäknat, att blekna i jämförelse.
Hur den ekonomiska övergången ska ske i det här sammanhanget, här hemma och internationellt, är till största delen ett frågetecken. Det kommer att finnas både vinnare och förlorare, men någonstans måste förändringen börja. Liten tuva stjälper förhoppningsvis stort lass.