Tidigare i våras förde jag en intressant diskussion med en bonde ute på en gård i Nyland. Vi diskuterade hur ideologiserat samhället håller på att bli, och hur det är möjligt att regeringen gräver ner sig i ett allt djupare ekonomiskt hål medan hålen i vägarna inte verkar kunna fixas. Han konstaterade att staten nog borde skötas lite som ett företag – med tydlig finansiell disciplin.
Det här synsättet, nämligen att företagsamhet i kombination med en sund och återhållsam statsförvaltning utgör grunden för ett gott samhälle, verkar vara vanlig bland bondekåren. Det är en syn som dock står i direkt konflikt med den politiska utvecklingen i Helsingfors och Bryssel där framtidsvisionen verkar klar: det är centralmakten som skall leda samhället. I syfte att förstå lantbrukets sits inom de kommande åren bör vi vara på det klara med var denna vision har sitt ursprung.
Trenden mot mera statsstyrning har gått att ana sedan finanskrisen 2008, men senaste årens kriser har cementerat strukturomvandlingen. Klimatpolitikens stora omställningsprojekt utgör en form av direkt industriplanering – den gröna given tar till och med sitt namn från New Deal-programmet som under 1930-talet genom statsstyrning skulle leda USA ut ur depressionen. Sedan coronapandemin har EU brutit mot sina egna fördrag och gått in för gemensam skuldsättning, vilket innebär ökad federalism. Med Ukrainakriget och frånkopplingen från Ryssland och Kina ser vi ytterligare en eskalering av styrningspolitiken.
Det vi bevittnar är en slags krispolitik där politikerna genom att peka på olika kriser kan rättfärdiga en ständigt expanderande styrning genom stödpaket, statsgarantier, reglering och expansiv finanspolitik. Historikern och marknadsanalytikern Russel Napier har kallat denna trend en svängning mot det som i Frankrike kallats ”dirigisme”. Detta innebär ett system där staten styr allokeringen av kapital i samhället, och finanspolitiken i allt högre grad skjuts över från centralbankerna till statsmakten. Ekonomin ses inte längre som en summa av medborgarnas fria val, samarbete och konkurrens, utan som en pool ur vilken statsmakten fritt kan extrahera resurser för olika strategier och ambitioner.
I statsrådet nyutkomna rapport om ”statens förändrade roll i fråga om ekonomin i turbulenta tider” hänvisas uttryckligen till klimatförändringen, coronapandemin och Ukrainakriget som skeenden som ”kräver att staten tar en aktivare roll i ekonomin” och utvecklas till det som i rapporten kallas en ”orkestrerande stat”. Denna stat kontrasteras med planekonomin i det att staten ”sammanför olika aktörer och resurser mot ett gemensamt mål” i stället för att direkt kommendera. I sammanfattningen skriven för beslutsfattare konstaterar man att staten på grund av multipla kriser behöver ta en aktivare roll. Staten skall också kunna styra resurser den inte själv kontrollerar, vilket kräver näringslivets produktiva insatser.
Den övergripande orsaken till behovet av en orkestrerande stat anges dock i rapporten som ”förstärkningen av geopolitiska block och spänningar”. Det vill säga att världen enligt detta synsätt håller på att organisera sig i olika geopolitiska block i stället för att genomgå en allomfattande globalisering, vilket skapar friktion. Få kanske minns att det faktiskt var Trump-administrationen som satte den geopolitiska bollen i rullning genom att utmana Kina, öppet (och då till stort åtlöje) kritisera Tysklands beroende av rysk energi samt understryka behovet av att återkalla produktion till amerikansk mark. Trump var även den första att förse Ukraina med vapen. Den tidigare amerikanska presidenten var givetvis mest intresserad av pragmatism och ekonomi, och föreföll ha föga intresse för att fäkta för en global amerikansk hegemoni som tycks befinna sig i ett allt tydligare förfall.
Den nuvarande Washington-Bryssel-axeln har dock med det pågående kriget som draghjälp skruvat upp retoriken om globala blockbildningar i konflikt till att handla om en existentiell kamp mellan ljus och mörker. Här ligger dock en fara i att västvärlden som en igelkott kurar ihop sig och visar taggarna. Detta kan resultera i något statsvetaren Samo Burja beskrivit som ”globalism i ett land” som är en anspelning på den gamla sovjetiska doktrinen om ”socialism i ett land” som upptogs sedan de kommunistiska revolutionerna i övriga länder misslyckats. Liknelsen är enkel. Då den internationella visionen grusas fokuserar man på att driva igenom den desto hårdare på hemmaplan. Globaliseringen – vår egna internationella vision – har krackelerat på grund av att den i verkligheten utgjorde en expansion av västerländska ambitioner, och nu verkar västerlandet hellre klä på sig rustning än acceptera den multipolära värld som redan de facto är en verklighet.
Då globaliseringen efter östblockets fall bredde ut sig var tanken att detta kunde ske på relativt fria premisser, men när den nu vänder sig inåt stiger staten fram för att inom det egna blocket förverkliga det som uppfattats ha misslyckats globalt. Samtidigt skall det västerländska blocket befästas utåt i allt högre grad. Därmed blir krispolitiken – klimat, pandemi, krig – ett instrument som låter politikerna formulera problemen på ett sätt där svaret alltid är mera stat eller reglering i syfte att styra privatsektorn att agera på ett visst sätt. Tanken om att en stor efterfrågan på ny teknologi och nya metoder är någonting som finska företagare helt på egenhand skulle vara intresserade av att fylla och därmed förtjäna pengar på verkar inte längre vara en option.
Givetvis finns det också positiva aspekter i den pågående geopolitiska svängen. Aktningen för inhemsk primärproduktion och lokalsamhället verkar genomgå en renässans, medan ny teknologi, samarbete och bättre praxis skapar nya verksamhetsmöjligheter även inom lantbruket. Ramverket utgörs dock ofta av statens eller EU-kommissionens strategier som skall se till att klossarna landar ”rätt”. För då de globala blocken sägs skava mot varandra uppstår en kamp just om primärnäringarna: mat, energi och naturresurser. Då sätts även marknadsmekanismerna ur spel för att ge rum åt den orkestrerande staten.