I Maaseudun Tulevaisuus 26.10 gick Ari Akseli, direktör för Keskos dagligvaruhandel, åt de enligt honom höga producentpriserna. Akseli menar att producentpriserna stigit märkbart mera än produktionsinsatserna. Så är det kanske för vissa sektorer under en viss tidsperiod, men det betyder inte att lantbrukets lönsamhet skulle vara bra för det.
När inflationen tog fart under 2022 var Kesko den första handelskedjan att öppna ingångna inköpsavtal under pågående period. Nu, i MT:s artikel från 26.10, talar Akseli än en gång om att konkurrenskraften ska upprätthållas så att hela livsmedelskedjan klarar sig bättre och kan växa.
Han tillägger att Kesko minskat på sina kostnader och att det bästa jobb man kan göra för försörjningsberedskapen är att trygga den finska industrin och primärproduktionens konkurrenskraft på marknaden. Kesko lär fortfarande eftersträva att 80 procent av den mat som säljs i handelskedjan är av finskt ursprung. Ändå importerar man mat för sju miljarder euro på årsnivå.
Akselis påstående om att producentpriserna stigit märkbart mera än produktionsinsatserna stämmer kanske, men bara kanske, om man tittar till en viss sektor och en viss tidsperiod. Vi vet att priserna på våra mest centrala produktionsinsatser som bränsle och handelsgödsel både steg och sjönk rejält under 2022 efter att Ryssland inledde sitt anfallskrig i Ukraina. Och vi vet att matpriserna i affärerna, konsumentpriserna, stigit en hel del sedan 2022.
Den här ökningen hör ihop med inflationen och har varit just en jämn ökning sedan inflationen tilltog i Finland under 2022. Under den här motsvarande och ungefärliga tidsperioden är det sedan varierande hur producentpriserna reagerat. Efter att kriget i Ukraina inleddes 2022 så steg de, men beroende på sektor så sjönk de sedan i olika grad efter någon månad och efter det har de givetvis också påverkats av inflationen. På köttsidan ser vi en tydlig koppling till inflationen.
Men producentpriserna på såväl mjölk som spannmål här i Finland har redan en längre tid haft en sjunkande trend. Under den senaste månaden har vi dock sett vissa positiva signaler, både gällande mjölk och spannmål, men de signalerna har inte lett till märkbara konkreta prishöjningar än. Så det är med andra ord utmanande att jämföra.
Börjar man sedan begränsa jämförelsen till en viss, kortare tidsperiod så blir en tillförlitlig jämförelse nästan omöjlig att göra. För växtodlingsgårdar, alldeles särskilt på en rörlig marknad, hänger så väldigt mycket på tajmingen då det kommer till två enkla saker, köp av produktionsinsatser och försäljning av skörden.
Enligt en färsk prognos från Naturresursinstitutet Luke kommer de finska gårdarnas genomsnittliga företagarinkomst att bli 20.500 euro för 2023 och lönsamhetskoefficienten sjunka till 0,50. 2022 uppgick den prognostiserade företagarinkomsten till 30.800 euro och lönsamhetskoefficienten till 0,77. 2023 är prognosen för en jordbrukares timlön 8,20 euro och avkastningen på eget kapital 1,6 procent. För 2023 sjunker lönsamhetskoefficienten för spannmåls- och oljeväxtgårdar till 0,27. För 2022 förutspådde Luke att lönsamhetskoefficienten för dessa var 1,09.
Producentpriserna för spannmål från höstens skörd ligger betydligt under fjolårets nivåer. Enligt Lukes skördeuppskattning som publicerades i september var spannmålsskörden nu nästan 20 procent mindre än 2022. Produktionskostnaderna för spannmål ökade dock jämfört med 2022. I skuggan av dessa siffror och besked från Luke blir Ari Akselis uttalanden ännu konstigare.