I september i fjol talade Kinas president Xi Jinping inför FN:s generalförsamling. Han redogjorde för landets plan för att tackla klimatförändringen. Enligt den kommer Kina att nå sin koldioxidutsläppstopp före 2030 för att sedan börja minska och vara koldioxidneutralt 2060.
Landet står för mest koldioxidutsläpp i världen och ansvarar ensamt för 28 procent av de globala utsläppen av växthusgaser. Utsläppen har ökat under 2018 och 2019 då redan en stor del av världens länder började fasa ut de fossila bränslena.
Under 2020 fick covid-19 landets utsläpp att minska med 25 procent på en gång, men redan i juni låg man på den tidigare nivån då koldrivna kraftverk och den tunga industrin återgick till full produktion.
Det fanns inga förväntningar på president Xis tal, under de senaste åren har de stora åtgärderna mot klimatförändringen närmast tappat fart. Att Xi Jinping ändå kom med de här konkreta och mätbara målsättningarna bara minuter efter USA:s president Donald Trumps tal i samma forum ska ses som ett kalkylerat och djärvt drag.
Kina tar initiativet i kampen mot klimatförändringen och inte bara det, man försöker också använda frågan för sina egna geopolitiska strävanden. Kinas initiativ ger troligtvis olika geopolitiska återverkningar under de kommande decennierna, inte minst i Asien och Stilla Havs-området. Beijing har nu gått vidare i kampen mot klimatförändringen oavsett ett tvekande och motstridigt USA, kommer Washington att följa efter?
Svaret är ja, sannolikt går det just så, men det visste man inte ännu i september när president Xi höll talet inför FN:s generalförsamling. USA:s troliga helomvändning, eller ska vi säga återgång till den tidigare linjen, är ju en direkt följd av Joe Bidens valseger och nu är det inte ens två veckor tills han svärs in som USA:s nästa president. Biden har under sin valkampanj skissat upp en mycket ambitiös klimatagenda.
Skillnaden mot förra gången när de båda supermakterna var i hetluften med klimatarbetet och Parisavtalet, 2014-2015, är att det då entydigt var USA och Obama som höll i taktpinnen. Nu har Kina tagit initiativet vilket gör att parterna i varje fall blir mer jämbördiga i det här hänseendet.
Och för ett långsiktigt arbete mot klimatförändringen är det knappast en dålig sak. Om det sker till priset av någonting annat lär vi bli varse senare.
Kinas ökande klimatengagemang har också betydelse i och med att landet varit den största finansiären av fossila bränslen, teknologin för dem och dess största marknad. Samtidigt är Kinas engagemang också en gest gentemot EU som ville att Kina skulle göra någonting i den här stilen och som försökt hålla klimatarbetet vid liv under de senaste åren. Det här i kraftig motvind på grund av världsledare som Donald Trump och Jair Bolsanaro.
I november är det dags för COP26, FN:s 26:e klimatkonferens, i Glasgow.