Opinion

Ledaren: Inhemsk
matproduktion förutsättning
för god beredskap

Försörjningsberedskapen har en lång och självklar tradition i Finland. När en kris av det slaget som coronaviruset (covid-19) är, eller kriser av andra slag för den delen, drabbar samhället sätts ett osynligt maskineri i gång. Maskineriet finns där redan från tidigare och ingen ifrågasätter dess auktoritet eller funktionsförmåga.

Försörjningsberedskapscentralen, FBC, är en organisation med ungefär 45 anställda och utgör navet i det som kallas för försörjningsberedskapsorganisationen. Organisationen genomsyrar myndigheter, institutioner och näringslivet, ja egentligen alla funktioner som är av betydelse för att hålla i gång samhället. Den här förankringen är också tämligen unik bland världens länder.

Såväl FBC som försörjningsberedskapsorganisationen står utanför riksdagens budgetmakt och finansieras med en särskild skatt som fonderas. Skatten är exempelvis en del av totalpriset på vissa bränslen och fonden består i dag av flera miljarder euro.

Man upprätthåller fortfarande fysiska säkerhetslager av bränsle och livsmedel. Spannmål har man lagrat sedan slutet av 1920-talet och bränsle sedan slutet av 1930-talet. Beredskapsarbetet har fungerat på motsvarande sätt sedan 1950-talet.

Personer i nyckelpositioner har gått landsförsvarskurser och primärproducenterna försörjningsberedskapskurser. Det är förstås tidigare krig, upprätthållandet av samhällets funktionsförmåga då, de efterföljande årens oerhörda knapphet samt Finlands geografiskt utsatta läge som motiverar en god försörjningsberedskap än i dag.

Livsmedelssektorn är ett eget område inom försörjningsberedskapen och under den sorterar tre olika pooler. Handeln och tillhörande logistik, livsmedelsindustrin och förstås primärproduktionen. Förutom att poolen för primärproduktion har ett ansvar för produktionen håller den också koll på nödvändiga produktionsinsatser som bränsle, gödsel och utsäde.

En god försörjningsberedskap inom livsmedelssektorn skulle vara svår, hart när omöjlig, om vi inte hade en hög självförsörjningsgrad. På livsmedel är den en bit över 70 procent. Som jämförelse kan nämnas att den i Sverige är 50 procent.

Den inhemska matproduktionen är i en nyckelroll när det gäller att upprätthålla livsmedelssektorns försörjningsberedskap. Alla kriser är olika, men i den här krisen har livsmedelskedjans förmåga redan testats och kommer alltjämt fortsätta testas.

Det panikartade hamstrandet och de kortsiktiga effekter det ger säger kanske lite om den egentliga beredskapen. Men i och med att Finland stängts ner under den gångna veckan går vi nu in i en slags coronastiltje som tillsammans med de egentliga effekterna av viruset tyvärr kommer att sätta beredskapen på prov på allvar.

Det här är onekligen en global kris och samtidigt stängs gränserna för persontrafik. Det återstår att se exakt vad det för med sig, till exempel i form av eventuella leveranssvårigheter för den kinesiska tillverkningsindustrin, och hur det syns här hos oss.

Trots det rådande krisläget står bonden stadigt med fötterna på jorden. Men det är ändå ett faktum bara så länge exempelvis mejerierna och slakterierna håller produktionen i gång. Skulle någon av de i dag rätt så stora enheterna plötsligt vara tvungen att lägga lapp på luckan märks det av på gårdsnivå med så gott som omedelbar verkan.