Oljeväxtodlingen var på tapeten då SLC Nylands styrelse sammanträdde nyligen på Avena Nordic Grain i Kyrkslätt.
Vi odlar för lite oljeväxter i Finland. I år var arealen nere i under 37.000 hektar, medan rekordet har varit över 100.000 hektar, det var 2010.
Minskningen sedan 2018 är 37 procent.
Den här gången har både raps och rybs minskat drastiskt, med mer än en tredjedel jämfört med i fjol. Intressant är i övrigt också att rapsarealen sjönk i fjol, från 36.700 hektar 2017 till 30.800 hektar. Rybsarealen var däremot nästan intakt. Men fram till dess ökade rapsarealen under en rad år för att nätt och jämnt passera rybsen 2016.
Med det här årets odlingsareal är resultatet i vilket fall som helst att Avena Nordic Grains oljepresseri i Kyrkslätt måste importera en del av råvaran. Redan i fjol då vi hade en extremt torr säsong importerade presseriet hälften av råvaran.
En orsak till att intresset minskat är antagligen att många odlare har haft några svåra odlingssäsonger bakom sig med allt mindre skördar. Sedan har troligtvis förbudet mot neonikotinoider gjort sitt.
Johan Andberg vid Avena Nordic Grain kunde berätta under mötet att årets odlingssäsong inneburit stora utmaningar med såväl torra förhållanden som jordloppor, kålmalar och rapsbaggar. Blomningen var sen och fick dessutom sällskap av nattfrost.
Ändå finns det fördelar med att odla oljeväxter, det passar till exempel bra i växtföljden och det finns ett förfruktsvärde.
Men det är naturligtvis så att det också ska vara lönsamt att odla. Bonden måste – sagt för n:te gången – få ett pris som täcker odlingskostnaderna.
I det sammanhanget var det intressant att SLC Nylands styrelse var skeptisk till tanken om produktionskopplade stöd så länge produktionen i sig inte är lönsam.
Annars har en koppling av offentlig ersättning till produktionen i allmänhet ansetts vara ett verktyg inom jordbruket att styra produktionen till en sådan vara som anses behövas i det inhemska utbudet. Det var ju också en betydande avsikt med riktpriserna före EU-tiden.
Reaktionen i SLC Nylands styrelse kan vara en vink om att viljan att idka press på marknaden framför samhället håller på att breda ut sig. Vill man ha inhemsk vara måste den få kosta – det är visserligen inte heller första gången denna enkla mening skrivs ut.
Det finns å andra sidan en risk för att vi har tjatat tillräckligt om behovet av oljeväxter, så att hela ämnet riskerar att väcka mer irritation än intresse. Jo, det är eldfängt att säga så, men om det stämmer så måste det också få sägas eller skrivas ut. Då kan vi börja diskutera vad som bör göras för att återskapa intresset. Hur många goda råd som helst har inte någon effekt om det inte finns en attityd, en vilja.
Vi behöver i så fall en sporre eller fler, som åter lyckas fånga jordbrukarnas uppmärksamhet för att vända utvecklingen. I sammanhanget är det kanske på sin plats att påminna om rybs- och rapskross som viktigt proteintillskott i fodret. Detta inte minst som LF förra veckan kunde påminna om att certifierad soja ännu i dag på sina håll behandlas med bland annat det toxiska, det vill säga giftiga, bekämpningsmedlet parakavat.