Ledaren:
Handeln bestämmer priset på maten som säljs och det är guld värt för den

Det är dagligvaruhandeln själv som bestämmer priset på livsmedel och varor som säljs. Så är det i dag och så kommer det att vara också efter revideringen av livsmedelsmarknadslagen. Vi har en fri marknadsekonomi i Finland och i livsmedelskedjan är det handeln som har positionen som ger den den yttersta prissättningsmakten gentemot konsumenterna.

Revideringen av livsmedelsmarknadslagen behandlas som bäst i riksdagen. Ambitionen är i grunden god: att stärka primärproducentens ställning i livsmedelskedjan och skapa större rättvisa mellan de olika leden i livsmedelskedjan. Frågan är ändå hur långt lagstiftningen i praktiken kan nå, så länge den yttersta prissättningsmakten finns någon annanstans.

Den finska livsmedelskedjan är – producentledet undantaget – förhållandevis koncentrerad och mest koncentrerad är den i handelsledet. Dagligvaruhandeln domineras av två stora aktörer som tillsammans har en marknadsandel på omkring 80 procent.

I de nordiska länderna är det vanligt med marknader med oligopol, som det kallas. Det beror helt enkelt på att många marknader här inte är tillräckligt stora för att det ska kunna finnas många aktörer. Det är en struktur som vuxit fram under årtionden och som i många avseenden skapat effektiva logistiksystem och – minst sagt - ett brett utbud för konsumenten.

Men den starka koncentrationen innebär också makt. Och makt i en marknadsekonomi handlar i slutändan om vem som kan sätta priset.

Livsmedelsmarknadslagen infördes för att motverka oskäliga handelsmetoder och stärka producenternas förhandlingsposition. Den har haft betydelse, inte minst genom att synliggöra problem och ge livsmedelsmarknadsombudsmannen ett verktyg att ingripa i uppenbara missförhållanden. Nu vill lagstiftaren täppa till luckor, förtydliga regler och ytterligare balansera relationerna i kedjan. Det är välkommet.

Riksdagens behandling av lagrevideringen är ett tillfälle att tydligt markera att oskäliga handelsmetoder inte hör hemma i Finland. Men det är också ett tillfälle att föra en bredare diskussion om makt och ansvar i livsmedelskedjan. Men vi får inte lura oss att tro att juridiska justeringar i sig förändrar den grundläggande maktbalansen.

För i slutändan är det handeln som möter konsumenten. Det är handeln som bestämmer vilket sortiment som får hyllplats, vilka kampanjer som genomförs och vilket pris som står på prislappen. Livsmedelsindustriledet – vare sig det är fråga om ett slakteri, ett mejeri eller en spannmålshandlare – kan förhandla, men förhandlar alltid med vetskapen om vem som har alternativ och vem som riskerar att stå utan avsättning för sina produkter eller på annat sätt hamna i en ogynnsam sits. Primärproducenten igen kan väldigt sällan förhandla utan får hålla till godo med det pris som erbjuds.

Under de senaste åren har vi sett hur kostnadskriser slagit hårt mot primärproduktionen. Insatsvaror, energi, räntor – allt har stigit. Samtidigt har producentpriserna i många fall släpat efter. Konsumentpriserna har visserligen, speciellt på vissa produkter, också stigit en hel del, men det är uppenbart att den ökningen inte i rimlig motsvarighet nått gårdsnivån.

Här blottläggs också en del av kärnproblemet: transparensen i kedjan är begränsad. När konsumenten betalar mer för maten är det svårt att se hur värdet fördelas mellan handel, industri och primärproduktion. Och när producenten får ett pris som inte täcker produktionskostnaderna så begränsas den av det. Prisuppgifternas genomskinlighet och överhuvudtaget transparens över data inom livsmedelskedjan är ett viktigt delmoment i det hela, det kan rent av vara en nyckelfråga.

Diskussionen om livsmedelsmarknadslagen är trots allt viktig. Inte för att den ensamt kan lösa allt – det kan den inte – utan för att den sätter ljuset på en viktig sakfråga. Samtidigt måste vi våga tala klarspråk. Så länge marknaden är så starkt koncentrerad på handelssidan kommer maktbalansen att vara skev.

Finland har antagligen världens mest koncentrerade men också lönsammaste dagligvaruhandel just nu. Lagstiftning kan förbjuda oskäliga villkor och kräva skriftliga avtal. Den kan skapa bättre tillsyn. Men lagstiftning kan inte tvinga fram en annan prisnivå om inte viljan finns hos den som i praktiken sätter priset.