På söndag är det riksdagsval och vi som är verksamma inom jord- och skogsbruksbranschen går till valurnorna under dystra stjärnor.
Vårt allra största problem just nu är lantbrukets dåliga lönsamhet. De höga kostnaderna äter helt enkelt upp lantbrukets lönsamhet. 2022 var gårdarnas genomsnittliga företagarinkomst 17.500 euro. Lönsamhetskoefficienten för 2022 landade på 0,42.
För växtodlingens del är det lätt att konstatera att det framför allt är de höga kostnaderna för handelsgödsel och bränsle som är problemet. Visst, nu kommer kostnaderna ner igen, men vi vet inte exakt var de landar och hur det ser ut fram över. Det som vi däremot vet är att spannmålspriserna är väldigt låga, fortfarande på sjunkande, och att vi troligtvis efter skörden i höst har ett rejält överskott i den inhemska spannmålsbalansen.
Husdjurssektorerna igen har en ytterst tuff situation för tillfället med mera mångfacetterade och cementerade problem av vilka handelns långa avtal är ett.
Riksdagen kan knappast göra alltför mycket bestående åt lantbrukets dåliga lönsamhet. Riksdag och regering kan vid tillfälliga och akuta kriser komma med olika stödpaket som ändå närmast tenderar vara första hjälp. Lantbrukets lönsamhetskris är ett betydligt mera långvarigt och strukturellt problem.
Vinsterna fördelas helt enkelt orättvist i livsmedelskedjan och fortfarande är det handelsledet som kniper den överlägset största andelen av vinsten. De två största handelskedjorna i Finland har en marknadsandel på 85 procent och i ingen annan västerländsk demokrati kontrolleras en så stor del av dagligvaruhandeln av så få aktörer.
Oligopol kallas det när det bara finns några få företag på en marknad. På marknader med oligopol finns det en överhängande risk att företagen begränsar konkurrensen genom otillåtna samarbeten. De senaste åren har de två stora handelskedjorna dessutom gjort rekordvinster uttryckligen på dagligvaruhandeln.
Den orättvisa fördelningen av vinsterna i livsmedelskedjan kunde riksdag och regering däremot göra någonting åt. Jag tänker nu främst på en revidering av konkurrenslagen.
Många markägare upplever att äganderätten naggas i kanten. Det är bland annat samhällsbyggande, ledningsgator och naturskydd som allt oftare tenderar att gå före markägarens och den traditionella jord- och skogsbrukarens intressen. Samhällsplanering på såväl kommunal som regional nivå hotar också att sätta käppar i hjulen och till exempel skogslagen ur spel.
”Ibland är stöld lagligt” konstaterade en jordbrukare nyligen med hänvisning till resultatet av det planeringsarbete som pågår i vissa myndigheters regi och där närmast djungelns lag verkar gälla. Lagparagrafer behöver nödvändigtvis inte förändras, men tolkningen kan göra det.
Finland har knappt 600.000 skogsägare och skogen har haft och har fortfarande en stor betydelse för hela landet och vår nationalekonomi. Inför det här riksdagsvalet har en del partier velat skydda mera skog och mark. Man har föreslagit olika modeller men också mera schematiska procentenheter för det.
SDP:s partiledare, statsminister Sanna Marin sade i Svenska Yles valdebatt här om kvällen att skogsägaren ändå ska kunna få inkomster från skogen i ungefär lika stor utsträckning som tidigare. Exakt hur det skulle gå till mera konkret kunde hon ändå inte beskriva.
Kanske har våra finländska partier blivit inspirerade från EU-håll för därifrån har det minsann kommit många skogsrelaterade initiativ under de senaste åren. EU:s skogsstrategi och EU:s restaureringsförordning för att nämna två och allt mera får man en känsla av att beslutsfattandet i skogsfrågor håller på att glida över i EU:s händer.
Skogspolitiken är en ödesfråga i detta riksdagsval och kanske så i ännu större utsträckning under de kommande tio åren.
Kom ihåg att rösta om du inte gjort det än. Du förtjänar ett fritt val och valet förtjänar din röst.