Förra veckan refererade LF uppgifter som kommit fram på en presskonferens som Yara Finland höll om årets gödslingspriser.En del av materialet har väckt reaktioner bland tidningens läsare, bland annat uppgifterna att priserna stiger i år, cirka 10 procent i genomsnitt jämfört med tidigare, men i Europa stiger priserna mer, cirka 20 procent.
LF använde Yaras egna uppgifter som källa i sin återgivning.
Enligt statistik över internationell utveckling och vad andra medier har skrivit, torde uppgifterna nog vara korrekta, men det kan också finnas andra sanningar.
Visserligen är variationerna stora, till exempel beroende på sammansättning, men en allmän tendens torde vara att priserna på åtminstone kvävegödsel mycket långt varierar enligt priserna på urea.
Det ser inte heller ut som om vi i Finland skulle ha högre priser på gödsel i år än på andra håll i Nordeuropa.
Det som sticker i ögonen bland många jordbrukare är emellertid att Yara i mångt och mycket sätter priset på gödsel inför varje säsong och kan göra det eftersom produkterna ändå går åt. Det här är åtminstone en mycket utbredd uppfattning bland bönderna.
Det finns konkurrenter också i Nordeuropa, men de flesta av dem ser ändå ut att följa den pristrend som utstakats av Yara.
Undantag lär i alla fall finnas till den utveckling som råder just nu med stigande pris på i synnerhet kväve. Således lär de som haft de rätta kontakterna ha kunnat köpa gödsel av god kvalitet från Estland för samma priser inför den här odlingssäsongen som 2017. Det torde dock handla om enstaka fall, som inte rubbar Yaras inflytande på prissättningen.
Nonchalera utbud och efterfrågan kan dock inte heller Yara, globalt sett är råvarorna ändå i ett fåtal händer, vilket också en stor koncern måste leva med. Det fick vi ett exempel på under 2008. Då var den så kallade pristrappan i funktion och tidigt på hösten uppmanade Yara också genom Landsbygdens Folk bönderna att beställa sin spannmål tidigt för att få den billigare.
Världsmarknadspriserna rasade emellertid och då måste även Yara sänka sina priser, trots att det fanns bönder som följt den tidigare uppmaningen och köpt för ett högre pris. Yara kom visserligen i liten mån de drabbade bönderna till mötes med erbjudande om gårdsvisa rabatter året efter, men det täckte inte de inbesparingar som bönderna skulle ha uppnått genom att skjuta upp sina inköp. Det här är över tio år sedan men många jordbrukare har ännu vintern 2008-2009 i färskt minne. Till saken hör också att Yarakoncernen försökte begränsa produktionen och därmed bromsa prissänkningarna.
I alla fall så fanns det en pristrappa redan innan Yara tog över gödseltillverkningen från Kemirakoncernen. Skillnaden var kanske den att Kemira ändå är ett inhemskt bolag, vilket har en rätt så höjande effekt på den finländska toleransen i allmänhet.
Men det var också en lugnare period inom jordbruket, även om lönsamhetssvårigheterna fanns redan då, så var gödslingskostnaderna inte lika höga som i dag. Skillnaden är visserligen inte så stor i andelar av produktionsinsatsen om man jämför modellkalkylerna i gamla lantbrukskalendrar med färskare sådana, men det beror också på att man spred betydligt större mängder gödsel tidigare.
Under tiden som gått har Yara slutat ge ut sina egna priser, detta med hänvisning till att bolaget inte säljer via återförsäljare som själva måste få sätta sina priser.
Det som möjligen ökar missnöjet eller åtminstone skepsisen hos många är att prisuppgiften på ett ton gödsel från Yara inte är riktigt lätt tillgänglig i Finland, det gäller alltså återförsäljarnas information.
Det finns emellertid exempel från vårt västra grannland på att – några – aktörer inom lantbrukshandeln ger ut kilopriser, bland annat i nyhetsbrev. Det ökar genast genomskinligheten och därmed också förutsägbarheten.
En större genomskinlighet kring prisbildningen skulle säkert bidra till ett ökat förtroende för gödselkoncernen och dessutom ge mera trovärdighet åt den aktivitet som Yara de facto idkar med egen försöksverksamhet och olika tekniker med precisionsgödsling och kartläggning av åkrarnas näringsbehov.
Dessutom bör flera alternativ för jordbrukaren kring riskspridning, till exempel terminsköp, bli allmännare.