Ledaren:
EU:s frihandelsavtal med Mercosur är någonting av ett nödvändigt ont

EU:s frihandelsavtal med Mercosurländerna väcker oro bland unionens jordbrukare och det med rätta. Samtidigt är ett blankt nej inget hållbart svar i en allt mera geopolitisk handelsomgivning. Med fungerande skyddsklausuler, aktiv uppföljning och viss producentkompensation kan avtalet bli hanterbart också för EU-ländernas lantbrukare.

När EU-parlamentet i veckan röstade ja till skärpta skyddsklausuler för jordbruksprodukter i Mercosuravtalet var det ännu ett steg i en lång och politiskt känslig process. Handelsavtalet mellan EU och Argentina, Brasilien, Paraguay och Uruguay har diskuterats i åratal och väckt starka känslor, inte minst bland jordbrukare runt om i Europa.

Skepsisen är begriplig. För primärproducenter som redan verkar på små marginaler och under hårda miljö-, djurvälfärds- och klimatkrav kan frihandel i praktiken innebära både prispress och ökad osäkerhet.

Samtidigt är det viktigt att konstatera att det avtal som nu närmar sig ett undertecknande inte är identiskt med tidigare versioner. De nya skyddsklausulerna ger EU möjlighet att snabbt och tillfälligt dra tillbaka tullförmåner om importen från Mercosurländerna skadar EU:s producenter.

För känsliga produkter som nötkött, fjäderfä, mejeriprodukter, socker och etanol ska utredningar kunna genomföras skyndsamt, och i brådskande fall kan provisoriska åtgärder införas redan inom tre veckor. Det är inte oväsentligt. Tvärtom är det ett erkännande av att jordbruket inte är vilken industri som helst och att marknaden inte alltid korrigerar sig själv.

Motståndet inom EU är ändå betydande. Frankrike, Polen och Italien har signalerat rött ljus, och Österrike är bundet av en äldre parlamentsresolution. Men i slutändan krävs inte enhällighet. En kvalificerad majoritet räcker.

Det speglar också den realitet som EU befinner sig i. Världen väntar inte medan Europa tvekar eller låser fast sig i interna motsättningar.

För jordbrukarintressen, också här i Finland, är det lockande att säga nej till ett avtal som upplevs hota den egna produktionen. Men ett blankt nej är sällan en strategi som bär långt. För enskilda producenter löser det inga strukturella problem, och för EU som helhet riskerar det att leda till ökat beroende av andra globala aktörer.

Om EU helt stänger dörren mot Mercosur öppnas den i stället ännu vidare för Kina. Den afrikanska marknaden och den kontakten, särskilt i många östafrikanska länder, har EU redan till stor del förlorat till förmån för Kina.

I det större perspektivet framstår Mercosuravtalet därför som hanterbart, men bara under förutsättning att EU tar sitt ansvar fullt ut. Det handlar om relativt avgränsade sektorer där riskerna är som störst, i första hand nötkött, fjäderfä, mejeriprodukter samt socker och etanol.

Här måste övervakningen fungera i praktiken, inte bara i form av skrivningar i ett avtal. Och om marknadsstörningar uppstår ska kompensation till EU:s producenter vara snabb, rättvis och tillräcklig, så att kostnaderna inte vältras över på enskilda lantbrukare.

Frihandel ska inte vara ett självändamål, men isolering är sällan ett bättre alternativ. Med tydliga skyddsmekanismer, aktiv uppföljning och politisk vilja att faktiskt använda de verktyg som finns kan Mercosuravtalet bli ett exempel på hur handel och jordbruk inte nödvändigtvis behöver stå i konflikt. Det kräver vaksamhet och konsekvens, men också mod att se längre än till nästa marknadsstörning.