Den förskjutna stödutbetalningstidtabellen ger likvidietetsproblem för bönderna redan nu och kommer att göra så ännu under 2024. EU:s djurbidrag är ett stöd vars utbetalning riskerar att skjutas fram.
EU:s djurbidrag brukar till en del kunna betalas ut under december månad. Dåvarande jord- och skogsbruksminister Antti Kurvinen (C) fick för december ifjol förverkliga en utbetalning på 40 procent.
Många husdjursproducenter har hoppats på en motsvarande utbetalning också i år. En sådan utbetalning skulle vara viktig för nötsektorn på AB-området, men också för slutuppfödarna av nöt på C-området.
Gårdarnas likviditet börjar så småningom vara körd i botten och just nu under oktober månad riskerar speciellt många att drabbas av en direkt kassakris. Svaga skördeintäkter, arrendebetalningar och framskjutna stödutbetalningar samverkar helt enkelt.
Visst, till exempel Livsmedelsverkets likviditetslån finns ju som ett redskap och även andra möjligheter finns kanske att tillgå hos den egna banken, men det är i alla händelser lösningar som kostar. I de fall som varuleverantörer och andra under hösten kunnat erbjuda förlängd betalningstid så tenderar den att förfalla senast i slutet av december.
I regeringsprogrammet finns en beundransvärd skrivning som gäller jord- och skogsbruket, nämligen att den här regeringen inte ska fatta beslut som leder till högre kostnader för primärproduktionen. Det finns ändå en överhängande risk för att framskjutna stödutbetalningar leder till just högre kostnader för jord- och skogsbruket.
Jord- och skogsbruksministeriet borde ha i varje fall vissa möjligheter till att kunna försnabba stödutbetalningarna, de hade de bevisligen under förra mandatperioden.
Har jord- och skogsbruksminister Sari Essayah (Kd) gjort vad hon kunnat i den här frågan? Det återstår att se. Ett sorgligt faktum är ändå att Essayah och Kristdemokraterna inte verkar ha särskilt mycket att säga till om när det ska brytas arm om budgetmedel till primärnäringarna. Som minister är hon trots allt inte ensam om det.
I regeringen Orpo har Finansministeriet och dess tjänstemän onekligen fått mera makt än under de senaste regeringarna och så småningom börjar vi se hur det gestaltar sig i praktiken samt vilka följder det får.