Ledaren:
EU har vaknat till gödselkrisen, men lösningarna är fortfarande oklara

Efter år av klimatretorik och ökande regelbörda börjar EU-kommissionen nu tala om gödselmedel som en strategisk fråga för Europas livsmedelsförsörjning. Det är ett viktigt uppvaknande. Men den nya handlingsplanen innehåller ändå få verkligt konkreta åtgärder för jordbruket här och nu samtidigt som unionen håller fast vid politik som riskerar att fortsätta driva upp kostnaderna för Europas lantbrukare.

EU:s handlingsplan för gödselmedel, som lanserades på tisdagen, är ett intressant dokument. Det märks att Bryssel till sist har tvingats erkänna något som jordbrukarna visste redan för länge sedan, nämligen att utan säker tillgång till gödselmedel finns ingen säker europeisk livsmedelsförsörjning.

Det är i sig en viktig kursändring. Under lång tid har EU:s jordbrukspolitik präglats av en föreställning om att produktionen nästan automatiskt anpassar sig till nya krav, nya kostnader och nya begränsningar. Men energikrisen, kriget i Ukraina och de kraftiga prisökningarna på gödselmedel visade hur sårbart systemet i verkligheten är.

När gödselpriserna steg till rekordnivåer handlade det inte längre bara om lantbrukarnas lönsamhet, utan om Europas förmåga att producera mat överhuvudtaget. Därför är det positivt att kommissionen nu talar om strategiskt oberoende, försörjningstrygghet och behovet av en stark europeisk gödselindustri.

Det är också välkommet att man öppnar för lättnader, större flexibilitet inom CAP och ett tydligare fokus på jordbrukarnas likviditet inför kommande odlingssäsonger.

Trots det är det ändå svårt att komma ifrån att handlingsplanen till stora delar känns bekant. MTK:s jordbruksdirektör Johan Åberg beskriver i tisdagens Maaseudun Tulevaisuus handlingsplanen som ”ljummen upprepning av gammalt tal”.

Det är en hård formulering, men den fångar den största svagheten med handlingsplanen: de verkligt konkreta åtgärderna är få. Krisreserven inom jordbrukspolitiken är egentligen den enda tydliga kortsiktiga nyheten och även där är det långt ifrån säkert att pengarna räcker till att kompensera de kostnadsökningar som lantbruket nu möter.

För Finland handlar det sannolikt om summor i storleksklassen tio miljoner euro, vilket i praktiken är begränsat i förhållande till krisens omfattning.

Det här innebär i praktiken att mycket i slutändan än en gång faller tillbaka på medlemsstaterna. Frågan blir om länder som Finland är beredda att, likt Sverige och Irland, använda nationella krismedel för att stöda jordbruket.

Här lämnar kommissionen ett betydande ansvar öppet. Samtidigt finns det en djupare motsättning i hela planen som EU ännu inte riktigt verkar vilja tala klarspråk om. EU vill samtidigt öka livsmedelstryggheten, minska beroendet av import, stärka den europeiska industrin, driva på klimatmålen och snabbt styra över mot biobaserade och cirkulära gödselmedel. Alla dessa mål kan vara motiverade var för sig, men i praktiken riskerar de att kollidera.

Den europeiska gödselindustrin är fortfarande starkt beroende av naturgas. Att bygga upp alternativ produktion kräver enorma investeringar, billig energi och tid. Ändå fortsätter EU att hålla fast vid klimatstyrning via utsläppshandel och gränsjusteringsmekanismer som samtidigt driver upp kostnaderna.

MTK:s Johan Åberg pekar i Maaseudun Tulevaisuus också på att kommissionen inte är beredd att göra de förändringar i CBAM-systemet som skulle kunna öka utbudet på gödselmarknaden. Om utbudet inte ökar är risken uppenbar att priserna fortsätter stiga.

För Finland och Norden är frågan dessutom särskilt känslig. I ett klimat med kort växtsäsong och höga produktionskostnader är tillgången till effektiva gödselmedel helt avgörande för konkurrenskraften. Europeiska beslut som ytterligare fördyrar produktionen slår hårdare just här än i många andra delar av unionen.

Samtidigt ska det sägas att kommissionen åtminstone verkar ha lärt sig en viktig läxa: jordbruket kan inte längre behandlas som en sektor där man först ställer upp politiska mål och sedan hoppas att verkligheten anpassar sig.

Handlingsplanen är i grunden ett erkännande av att Europas livsmedelsproduktion är strategisk infrastruktur. Men om den insikten ska bli trovärdig krävs mer än nya strategier och handlingsplaner. Då måste EU också våga prioritera produktionsförmåga, konkurrenskraft och fungerande marknader när de krockar med andra politiska ambitioner.