Tidningen Helsingin Sanomats ansvarige chefredaktör Kaius Niemi rannsakar vårt debattklimat och vårt offentliga beteende i en kolumn senaste söndag. Söker man efter lösningar genom att föra en dialog eller är man ständigt på väg in i en återvändsgränd?
Bakgrunden är att miljöaktivistgruppen Elokapina i början av mars var på väg till Sanomahuset i Helsingfors för att demonstrera och kräva en mera täckande nyhetsförmedling i landets massmedier om klimatförändringens allvar och omfattning.
Chefredaktör Niemi tyckte Elokapinas val av plats kändes litet ”speciellt” med tanke på att Helsingin Sanomat minsann har låtit klimatfrågan få synlig plats i spalterna. Så han beslöt att ringa till arrangören, och parterna förde en dialog, som tydligen ledde till ömsesidig respekt och förståelse.
I sin kolumn tar han också upp en tidigare konfrontation den här vintern mellan MTK:s ordförande Juha Marttila och församlingsprästen Kari Kuula, som på ett närmast kultliknande sätt jämförde vår djurhållning med koncentrationsläger i tidningen Kirkko ja Kaupunki. De två inbjöds av HS till en dialog, som avslutades med några vänliga fraser.
Med anledning av det skedda är dock Kaius Niemi orolig för att en allt djupare spricka håller på att öppna sig mellan landsbygd och stad. Lika viktigt som att reagera på ungdomarnas oro för klimatet är det till exempel att förstå vilket trängt läge landets torvföretagare känner sig i, anser han.
Det gäller med andra ord att lyssna på sin nästa, kanske en riktig lämplig utmaning så här inför påsken …
Det känns bra att landsbygden åtnjuter förståelse hos chefredaktören för inflytelserika Helsingin Sanomat. Det kunde dock gärna synas bättre också i tidningens nyhetsbevakning och informationsförmedling, inte minst när det gäller miljö- och klimatfrågorna.
Jordbrukarna är lika bekymrade för både miljö och klimat som människorna bakom Elokapina. Vår näring är beroende av ett stabilt klimat och en ren miljö.
Vi är dock fruktansvärt trötta på att alltjämt hängas ut som en av de största orsakerna till exempelvis övergödningen av Östersjön samt att ständigt tvingas gå i någon sorts försvarsställning, eftersom den dialog man borde föra också med bönderna alltför ofta har uteblivit, även hos Helsingin Sanomat.
Det skedde också dagen efter Kaius Niemis kolumn, i ett reportage om havreproduktionen som lär ha förstärkt sin ställning gentemot mjölkproduktionen – som om de två produktionsgrenarna skulle stå i motsats till varandra.
Skribenten påstår att komjölkens ställning har börjat vackla, bland annat av miljöskäl. Mjölkkonsumtionen har emellertid minskat konstant sedan 1960. Det framgår rentav av en graf som publiceras i samma reportage.
Det stämmer att vi eller en del av oss har ökat vår havrekonsumtion betydligt, i synnerhet under de senaste par åren. Men själva utvecklingen är äldre än så, den har pågått i 20 års tid.
Det heter vidare i Helsingins Sanomats artikel att mjölk inte längre är en förutsättning för en hälsosam kost enligt experter. Icke desto mindre ingår mjölk och mjölkprodukter än så länge i de statliga näringsrekommendationerna.
Vidare påpekar skribenten att vår mjölkkonsumtion har främjats starkt med offentlig finansiering och fortfarande stöds av offentliga medel genom EU:s skolmjölkssubventioner som vi deltagit i sedan vi blev EU-medlem 1995.
Men mjölk har ju serverats till den finländska skolmaten sedan slutet av fyrtiotalet. Man behöver inte vara medlem av EU för att inse mjölkens fördelar som livsmedel.
Här är det i övrigt på sin plats att påminna om att SLC:s representanter som företräder både mjölkproducenter och växtodlare drev hårt på att Finland skulle ansluta sig till EU:s skolfruktsprogram under förra decenniet. Det var inte utan motgångar från statligt håll.
I reportaget påstås också att kor är den största enskilda källan till utsläpp från mjölkgårdar. Deras koldioxidavtryck påverkas även av foderproduktionen, eftersom klimatutsläppen från marken är höga. Växthusgaser kommer särskilt från torvmark, som står för drygt en tiondel av den totala fältarealen, framhåller HS.
Det stämmer, men till saken hör att vallodlingen, som hänger tätt ihop med animalieproduktionen, också lämpar sig för torvmark eftersom den mestadels håller marken täckt året om. Detta i motsats till många andra grödor, så även havre.
Ännu hänvisas i HS:s artikel till rapporten MatMinimum (RuokaMinimi) från maj 2019, som handlar om våra matvanors inverkan på miljö och klimat och hur de kan ändras. Det som HS inte nämner, är att enligt samma rapport skulle vår livsmedelsimport öka i motsvarande proportioner om vi skulle byta ut vår köttkonsumtion med produkter ur växtriket.
Här är orsaken utan vidare våra odlingsförhållanden, som gör att vi har svårt att konkurrera inom växtodlingen. Inom animalieproduktionen klarar vi oss däremot betydligt bättre.
Den allt överskuggande nyckelfrågan är dock den, att inom jordbruket ser vi inte djurhållningen och exempelvis odlingen av havre skulle stå i motsats till varandra. Havren har många fina egenskaper både som produkt och som inslag i växtföljden. När havren har en marknad så är det enda vettiga naturligtvis att odla den.
Men för att vi ska kunna odla havre framgångsrikt behöver vi också andra grödor i växtföljden. En av dem är vall som är en viktig gröda för boskapshållningen, inte minst mjölkproduktionen. Beroende på odlingssäsong klarar inte all havre som vi odlar kvalitetskriterierna för livsmedelshavre. Det är därför bra att det finns en marknad också för foderhavre.
Detta sagt i all respekt för att varje redaktion själv besluter vad den publicerar. På Landsbygdens Folk är vi också medvetna om att en redaktion inte kan låta förväntade reaktioner eller konsekvenser påverka innehållet i det som publiceras. Utomstående har emellertid rätt att säga sin åsikt.