Det som i årtionden har varit en enkel självklarhet har under det senaste halvåret utvecklas till en ordentlig mardröm för alla – elpriset. De enda som hittills skonats är hushåll eller företag med tidsbestämda avtal till fast pris, men de löper också ut i något skede.
Orsaken till de höga elpriserna stavas Ryssland. Finland har tidigare importerat storleksordningen 1.000 MW från öst, den elen tog slut med kriget. Så har Ryssland också strypt gasleveranserna till Europa, där en hel del el produceras med gas, vilket gjort att elpriserna har skjutit i höjden där.
De höga priserna har sedan smittat av sig hit till Norden, eftersom våra elnät är sammanbundna. Finland har i över tjugo år hört till den gemensamma nordiska elmarknaden Nordpool, dit också bland annat Tyskland, Baltikum och Beneluxländerna nu hör. Läget förvärras av att Tyskland stängt många kärnkraftverk och att det regnat mindre än vanligt i södra Norge, vilket gör att vattenkraften i södra Norge inte går för full kapacitet.
Det bör påpekas att den gemensamma elmarknaden hittills varit till stor nytta för Finland. Vårt land som i årtionden varit nettoimportör av el har haft tillgång till billig importel från våra grannländer. Det mesta av vår importel kommer nu antingen från norra Sverige eller Norge, där det ofta finns ett överskott på el som produceras med vattenkraft. Men det finns kapacitetsgränser även för överföringen av denna elektricitet, vilket påverkar priserna.
Så där är vi nu: elen är fruktansvärt dyr. Storleksordningen tio gånger högre än för ett par år sedan. Teoretiskt finns det olika möjligheter att komma ur rävsaxen.
EU:s energiministrar diskuterade för en vecka sedan möjligheten att lägga ett pristak på elen eller att införa så kallad windfall-skatt för att hindra elbolagen att ta ut överstora vinster. Redan dessa inledande politiska diskussioner har fått ner elpriset en del.
En annan möjlighet är att på nationell nivå gå in och subventionera elpriserna på något sätt, vilket i stor skala skulle vara verkligt dåligt för Finland vars statsfinanser redan nu går på lånade medel.
En annan möjlighet är förstås att minska elförbrukningen. Att dra ner på industriproduktionen under pristopparna är förstås möjligt, men samtidigt stannar ekonomin av. Vissa företag överväger att gå över till produktion nattetid, då elen är billigare.
För jordbrukssektorn är situationen svårare. Växthusodlare kan inte ändra dygnsrytmen för belysningen. Mjölkgårdarna kan inte stänga ner kylningen av mjölktanken dagtid.
Alternativet är förstås att helt lägga ner produktionen, för en kortare eller längre tid. Så kommer nu att ske inom växthusbranschen där stora odlare meddelat att de inte kommer att odla vintertomater. Det kan dra ner tomatproduktionen i vårt land med tiotals procent.
Även från andra EU-länder kommer det signaler på att en del växthus får stå tomma i vinter på grund av de höga energipriserna. I länder som Holland är det främst den dyra gasen för uppvärmningen som spökar.
Det spekuleras också i att gårdar med relativt förmånliga elavtal eller stora solpaneler lägger ner sin produktion och säljer elektriciteten vidare till någon som är villig att betala mera. Sådana rykten har kommit från såväl fjäderfä- som växthussektorn i Europa.
Så fungerar marknadsekonomin, men risken är att det i slutändan leder till en situation då det blir brist på växthusgrönsaker och fjäderfä i vinter.
Nu gäller det för alla att hålla huvudet kallt. El behövs kontinuerligt och det är klart att jordbruksföretagen här hos oss måste anpassa verksamheten så att det inte blir konkurs på grund av höga elräkningar. Samtidigt gäller det att se till att grunden för verksamheten inte eroderas på grund av förhastade beslut.
Produktionen måste kunna återupptas och livsmedelsmarknaden hållas i balans då den värsta elchocken klingat av. Tur nog verkar det som om de värsta prisspekulationerna på elmarknaden mattats av. Hoppas att den trenden fortsätter.