Regeringen har redan fått ta emot en hel del spe i anslutning till budgetpropositionen för nästa år som fick offentlighet i måndags.
Tesen är att om inte sysselsättningsmålet på 75 procent är uppfyllt senast 2023 så måste man antingen pruta på de ambitiösa målsättningarna eller så ökar låntagningen. Frågan är egentligen om det är så mycket värre att öka låntagningen än att åter börja skala av den välfärd som landets medborgare, det vill säga väljare, just har utlovats och börjat ta del av.
Mera pengar till låginkomsttagarna är också med om att upprätthålla köpkraften, vilket gynnar produktionen och sysselsättningen.
Det torde åtminstone vara ganska så entydigt att den politiska vänstern knappast kommer att ha säte i följande regering om man nu väljer att pruta för mycket på löften man gett åt sina väljare.
I sin ekonomiska översikt från i måndags, samma dag som budgetförslaget blev offentligt, förutspår finansministeriet att tillväxten under de närmaste åren kommer att basera sig allt mer på den inhemska efterfrågan. Det torde betyda att bytesbalansen kommer att stagnera eller i värsta fall försämras.
I samma prognos förutspår finansministeriet att sysselsättningsgraden inte kommer att stiga till 75 procent under 2023 utan 73,1.
Därför måste åtgärder för bättre konkurrenskraft och produktivitet vidtas.
Den stora bakomliggande faktorn är i alla fall att världsekonomin har avmattats och den avmattningen fortsätter. Här är en av de stora knäckfrågorna fortfarande det brittiska utträdet ur EU.
Något ironiskt är det kanske att det inte torde vara direkt brist på pengar på vårt klot, utan det är handelstvister och övriga spänningar mellan de stora ekonomierna som påverkar exporten från Europa och därmed också Finland negativt.
I övrigt så räknar finansministeriet med att världshandeln åter börjar repa sig, och det redan från och med nästa år under ledning av euroområdet och världens tillväxtekonomier.
Under tiden måste vi antagligen hålla vår egen tillväxt uppe genom att producera för en konsumerande hemmamarknad. Svagheten med den är att den inte ökar investeringar i produktion och produktivitet lika mycket som utrikeshandeln.
Vill vi söka problem i den offentliga ekonomin så hittar vi dem bland annat i att de offentliga utgifterna har varit större än inkomsterna under hela den period vi nu har haft högkonjunktur. Det är en orsak till att man talar om att ett förverkligande av regeringsprogrammet kommer att leda till mer låntagning, om inte något drastiskt händer.
Men det betyder också att man inte kan lägga hela skulden på vår nuvarande regering, i fall skuldsättningen ökar. Principen är att man för en stram finanspolitik under högkonjunktur för att kunna vidta stimulansåtgärder under lågkonjunkturen, och då helst med egna pengar.
Det hade dock knappast varit möjligt under den kortkorta period med högkonjunktur som vi tydligen redan är på väg ur. Åtminstone kände vi inte av någon häftigare tillväxt särskilt länge i Finland.
När det gäller nästa års budgetförslag, så finns regeringens satsningar där. Det är säkert bra så. Också jord- och skogsbruket har fått sin del, här ser läget faktiskt någorlunda hyfsat ut på det nationella planet. Men så har ju också livsmedelsexporten från Finland dragit sitt strå till bytesbalansen på senare tid.
När nu den internationella handeln väntas återhämta sig relativt snabbt så borde vi kanske ändå bereda oss bättre den här gången. Vår stora svaghet torde trots allt inte vara brist på innovationsförmåga eller konkurrenskraft, när det gäller den senare är vi nummer 11 i världen enligt World Economic Forums jämförelse.
Våra svagheter i jämförelsen lär inte bero så mycket på vår lönenivå utan snarare på våra små marknader. Det tyder alltså på att vi måste aktivare ut i världen med våra produkter. Men dessutom så har sakkunskapen gång på gång påpekat att vi ska utveckla och förbättra vår produktivitet.
Det betyder i klartext att vi ska få mera gjort under den tid vi arbetar, en maskin ska kunna vara i gång längre och med färre arbetare än i dag. Vi är inte lata, men irrationella. Något karikerat så sitter vi till exempel och gör upp kalkyler manuellt eller med kalkylator, fastän det finns program i vår egen dator som kan göra det. I synnerhet som befolkningen inte ökar i framtiden utan tvärtom ser ut att minska, måste de som är kvar för att utföra arbetet, bli effektivare.
Vi har också rekrytering av kunnig arbetskraft som en utmaning på vår agenda. Det blir knappast något värst framgångsrikt projekt om vi samtidigt går in för att försämra arbetsvillkoren.
Men det är klart att vi kan öka produktiviteten, om vi faktiskt skulle gå in för det. Varför skulle vi inte kunna det?