I sin kolumn i Hufvudstadsbladet 29.12 resonerar Helsingfors borgmästare Juhana Vartiainen (Saml) under rubriken ”Att köpa inhemskt gör oss inte ett dugg rikare” om ändamålet med att konsumera inhemskt och att vara självförsörjande som land. Resonemanget landar rätt så fort i slutsatsen att det inte är ändamålsenligt.
Enligt Vartiainen gynnas ett land enbart av att satsa på export och importera allt som kan produceras förmånligare i andra länder. Att vara självförsörjande är inte klokt slår Vartiainen fast med sin sedvanliga arroganta emfas i det avslutande stycket, någonting som blivit lite av hans varumärke.
Som en enkel och rå ekonomisk plus-och-minus-kalkyl fungerar kanske Vartiainens slutsatser. Plus och minus ställs mot varandra och i slutändan är det förstås bättre om det blir någonting kvar under strecket än om det inte gör det. Men om man ser på saken i verkliga livet är det hela inte ens nära på så svartvitt.
Den bredare betydelsen av inhemsk tillverkning, sysselsättning och inte minst den regionala fördelningen av dessa är aspekter som Vartiainen behandlar lättvindigt. Han nämner också att arbetskraften är en knapp resurs i Finland, en sak värd att beakta i sig.
Men det är framför allt kunnig arbetskraft vi har brist på och det är bland annat ett resultat av att de politiska krafter som Vartiainen själv representerar har skurit ner i utbildningsanslagen när de varit i regeringsställning. Det är samma sak när han påstår att de som inte skulle vara sysselsatta med att brygga öl skulle syssla med något annat i stället – de måsta ju kunna det som de ska göra.
Brist på kunnig arbetskraft är redan en realitet i många branscher och regioner i landet, till exempel i Österbotten. Men att använda det som motivering för att importera billiga produkter ”in blanco” känns onekligen haltande.
Samtidigt behöver det ändå inte vara fel att satsa på exportindustri, givetvis inte. Vi har förutsättningar för att exportera produkter av hög kvalitet, inte minst livsmedel, samtidigt som vi strävar efter att upprätthålla vår egen försörjningsberedskap.
Den regionala fördelningen i ett till ytan rätt så stort land som Finland kan dock bli allt mer ojämn. Sysselsättningen, skatteintäkterna och arbetskraften och kunskapen tenderar fördelas på ett ojämnt sätt. Det skulle en satsning på primärnäringarna, där landsbygden är stark, ju motverka. Också ur nationalekonomisk synvinkel är det dumt att inte utnyttja de resurser som vi de facto har.
Men det sätt att tänka som Vartiainen presenterar i sin kolumn försnabbar enbart en ojämn utveckling. I och för sig, är man borgmästare i Helsingfors, är det lätt att sjunga de starka regionernas lovsång. Helsingfors och huvudstadsregionen är ju sällan de som förlorar ifråga om regional fördelning av sysselsättningen.
Urbaniseringen i Finland under den senare hälften av 1900-talet, en utveckling som alltjämt pågår, har uttryckligen gynnat huvudstadsregionen och Helsingfors. Huvudstäder tenderar dessutom att vara de skatteuppbärande enheter som drar speciellt mycket nytta av export och utrikeshandel, tack vare att de är just huvudstäder.
Man kunde kanske tro att Juhana Vartiainen, efter snart två år med skarpt coronaläge här i landet, skulle inse värdet av självförsörjning och inhemsk konsumtion. Försörjningsberedskapen har traditionellt varit betydelsefull i Finland på grund av vår historia och säkerhetspolitiska prioriteringar. I klartext är det närheten till Ryssland som spelat in. Efter kalla kriget hamnade försörjningsberedskapen ändå så smått i skymundan i det allmänna medvetandet.
Coronapandemin har igen höjt på medborgarnas uppskattning av försörjningsberedskapen och lyft upp den på agendan. I början av pandemin skrev till exempel New York Times om vår försörjningsberedskap och konstaterade att Finland är överlägset bäst rustat för en utdragen pandemi bland de nordiska länderna.
I somras granskade Statens revisionsverk den inhemska försörjningsberedskapen under pandemitiden dittills och konstaterade att problemen varit små. Sverige har dessutom börjat intressera sig allt mer för vår försörjningsberedskap och tagit inspiration av den i arbetet med sin nuvarande livsmedelsstrategi, som är i kraft till 2030.
Vartiainen kopplar också ihop köp av inhemska produkter med en ökad politisk efterfrågan på nationalism. Vi är ändå många som gladeligen köper inhemska produkter utan att göra någon större koppling till den mer unkna formen av nationalism som under senare år varit på frammarsch både i Europa och världen och som gör skillnad på människor och människor.
Att satsa på inhemskt är därtill också att ta eget ansvar för konsekvenserna av såväl produktion som konsumtion, i stället för att flytta produktionen någon annanstans. Inom Finlands gränser har vi möjlighet att spåra ursprunget på det vi producerar och att hålla koll på hur det påverkar miljö och klimat, på djurvälfärd och inte minst på att den anställda personalen inom vår livsmedelskedja behandlas som folk.
Det sistnämnda är allt annat än självklart i många exportstarka länder. Inte sällan är en väsentlig orsak till lägre produktionskostnader att människorna jobbar under riktigt dåliga förhållanden.