Opinion

Ledaren:
Blommar Östersjön
även utan människan?

Senast jag körde ut till släktens stuga i Åbolands skärgård bemöttes jag av en blågrön partikelsoppa vid bryggan – en syn som alla havsvana får utstå med under sensommaren. Följande citat beskriver frustrationen: ”Östersjön är ett dött, slött, skitigt brackvatten. I den varma sommartiden, som nu, blommar Östersjön och havet är fyllt med gröda och enorma gula strimmor”.

Ovanstående skrevs ner av författaren och äventyraren Wilhelm Dinesen då han i mitten av 1890-talet seglade från Danmark till Finland. I samma anda kunde en havsforskare vid Kungliga Vetenskapsakademien i mitten av 1850-talet rapportera om fiskare som berättade om algblomningsmattor på havet som var tjocka nog för båtar att fastna i.

Ovanstående observationer är plockade ur Matti Lappalainens doktorsavhandling ”Itämeren rehevöitymisen uudistettu diagnoosi ja paradigma” (på svenska ungefär Övergödningen av Östersjön – en förnyad diagnos och ett nytt paradigm), publicerad 2018. Lappalainen var limnolog (han avled 2019), det vill säga han arbetade med inlandsvatten och hur vattenkvaliteten i sjöar och vattendrag kan förbättras.

Under sina sista år hängav han sig åt att forska i Östersjöns tillstånd, och kom med sin doktorsavhandling att enligt titeln ställa en ny, eller snarare ignorerad, diagnos: Östersjöns övergödning beror i huvudsak inte på yttre utan på inre påfrestningar.

Vad innebär detta? Idag förklaras algblomningarna och den försämrade vattenkvaliteten i Östersjön som ett resultat av yttre påfrestningar, det vill säga utsläpp som i huvudsak förorsakas av jordbruket. Enligt Lappalainen utgörs dock grundproblemet av försämrad inströmning av vatten genom de danska sunden. Då dessa så kallade saltvattenpulser försvagas eller uteblir uppstår syrelösa vattenmassor i Östersjöns djupaste områden.

Biokemiska effekter uppstår där fosfater frigörs och skapar en enorm fosforbelastning som inte uppstår i syrerikare vatten där fosforn binds i bottensedimentet. Enligt Lappalainen är denna inre påfrestning 4-6 gånger större än den yttre.

Saltvattenpulserna var kända redan i slutet av 1800-talet och fram till 1980 uppfattade forskarna dem som huvudorsaken till Östersjöns övergödning. Med ökande utsläpp och miljörörelsens uppgång under 1970-talet svängde paradigmet mot en trend där människan placerades i centrum för förändringarna.

Utsläppen kunde dock snabbt åtgärdas och har sedan 1980-talets början minskat med 60 procent. Fosforbelastningen är nere på samma nivå som under 1950-talet. Ändå har inte syrehalterna ökat, och algblomningen tycks bli allt värre. Enligt Lappalainen måste man se på det som skett med saltvattenpulserna.

Saltvattenpulserna genom de danska sunden brukade under tidsintervallet 1900-1945 återkomma med 1,9 års mellanrum. Åren 1946-1976 var siffran 3,9 år och 1977-2014 12 år. I december 2014 uppmättes den tredje största pulsen någonsin, som hämtade med sig 198 kubikkilometer vatten och 2 miljoner ton syre. Detta räckte till för att förse även Östersjöns djupaste trakter runt Gotland med syre, men hösten 2016 var syret åter förbrukat.

Istället för att beakta de avtagande saltvattenpulserna har forskningen sedan 80-talet dock betraktat dem som sekundära. När den interna fosforbelastningen lämnades bort från uträkningarna kom givetvis den yttre belastningens andel att öka markant, och peka på människans roll.

Lappalainen tar här även in den historiska dimensionen. Baserat på sedimentprover vet vi att Östersjön under de senaste drygt 8.000 åren omväxlande genomgått perioder av högre syrehalter respektive algblomning. Vi lever i en blomningsperiod som började för 160 år sedan.

Den förra blomningsperioden ägde rum under åren ca 300-1300, medan perioden 1300-1850 var mera syrerik. Även här pekar Lappalainen på forskarnas villighet att blunda för uppenbara motstridigheter då de gäller att få verkligheten att passa in i ett specifikt paradigm – i detta fall Östersjöns tillstånd som ett resultat av människans utsläpp.

Detta ses exempelvis i hur den syrefattiga perioden 300-1300 förklaras med samhällelig expansion, medan den syrerikare perioden 1300-1850 förklaras med pesten och samhällelig kris. Detta trots att både befolkningsmängden och belastningen (givetvis) under den senare perioden var betydligt högre. Under järnåldern och början av medeltiden låg befolkningen runt Östersjön på 3-3,6 miljoner, medan den 1850 var 35 miljoner – och trots detta hade vattenkvaliteten förbättrats.

Lappalainen har givetvis fått mycket mothugg, inte minst av Seppo Knuuttila som är forskare vid Finlands miljöcentral. Knuuttila har dock ironiskt nog som Lappalainens synd lyft fram ett brott mot det Lappalainen själv ger som orsak för den rådande feldiagnosen: en institutionell hegemoni som menar att Östersjöns tillstånd beror på yttre påfrestning.

Andra forskare vidhåller att syrefattigheten beror på den yttre belastningen som gör att syret som kommer in med saltvattenpulserna förbrukas allt snabbare. I den offentliga debatten tycks dock inte finnas någon förklaring till att Östersjöns blomningar inte försvinner, förutom då att åtgärderna ännu inte syns. Ingen har heller kommenterat hur Östersjöns förindustriella historia går ihop med tesen om yttre belastning.

Detta betyder givetvis inte att den yttre belastningen inte spelar någon roll – i kustområden kan den vara dominerande. Vissa läsare kanske till och med minns en tid då avfall sänktes ner i havet och därmed uppfattades vara ur världen. Fortfarande smutsar jordbruk, industri och sjöfart ner Östersjön vilket förvärrar den redan dåliga situationen. Men havets sjukdom kan inte botas genom minskade utsläpp.

Vad föreslår Lappalainen som botemedel? En teknologiledd syretillförsel – det vill säga vattenpumpning – till det djupa Gotlandshavet som skulle minska och med tiden avlägsna den inre belastningen. Då väl en förbättringscirkel fås till stånd kan havet återhämta sig eftersom den yttre belastningen redan är tillräckligt liten för att åstadkomma detta. Enligt Lappalainen trivs alger främst i vatten där balansen mellan fosfor och kväve är i obalans vilket skulle kräva att mängden nitratkväve i vattnet även borde utökas.

Hur långt Lappalainen har rätt i sina diagnoser och lösningar är något som bör utvärderas fördomsfritt. Utvägen kanske dock inte är att sluta äta biff, utan att istället bryta upp ideologiska monopol och testa nya teknologiska metoder.