Grunden för all jordbruksverksamhet ligger under markytan. Eller rättare sagt i det några tiotal centimeter tjocka skikt med matjord som finns i alla åkrar världen över. Eller om man ser det ur en annan synvinkel: människans fortlevnad på vår planet är helt beroende av detta tunntunna skikt.
På sistone har allt större fokus börjat sättas på miljö- och klimataspekter också då det gäller marken och jordmånen. I Finland har debatten under de senaste årtiondena mycket handlat om näringsämnesutsläpp till vattendrag. Under de senaste åren har strålkastarljusen istället riktats mot utsläpp av växthusgaser. Och där är det torvjordarna som fått rollen som syndabock.
På EU-nivå finns det ännu inte någon färdig lagstiftning kring jorden. Men den är på kommande. Någon gång under detta år väntas kommissionens papper kring friska jordar. Det skall handla om kriterier för friska jordar, olika sätt att övervaka marken och regler för att återställa mark. Vad det innebär för en praktisk jordbrukare återstå att se. Med tanke på den kompasskurs som den nuvarande EU-kommissionen hittills hållit i miljöfrågor, så bådar det inte gott för jordbrukarna.
De biologiska och kemiska processer som sker nere i marken är mycket komplexa och komplicerade. Dessutom påverkas de lätt av yttre faktorer som ljus, regn, torka, värme och faktorer som bearbetning och markpackning. Utsläpp från fabrikspipor och avgasrör kan lätt mätas och regleras. Så är inte fallet med marken. Där nere i mikrobernas värld är allt föränderligt – och svårt att mäta.
Både miljön och jordbrukaren har nytta av att jorden fungerar på rätt sätt. En produktiv jord är resultatet av en kombination av lyckade odlingsåtgärder. Då utnyttjas näringsämnena för att producera skörd och inte för att göda vattendrag. Åkrar i gott skick kan vara resultatet av flera generationers arbete. Sköts åkrarna dåligt, tar det inte många år innan skördarna försämras och miljöpåverkan ökar.
Den viktigaste rollen för åkrarna är att producera mat. Ur ett globalt perspektiv är det en väldigt krävande uppgift, med tanke på att vi människor blir allt fler. Ur finländsk synvinkel gäller det att se till att få samspelet mellan jordbrukare och marken att fungera allt bättre så att vi kan producera mer – och samtidigt med så lite dyra insatser som möjligt. Och dessutom se till att miljökonsekvenserna är så små som möjligt.
För att få odlingen och marken att fungera rätt tillsammans är det viktigt att ytterligare gå ner en bit i marken – ner till dräneringen. Under våra förhållanden är det nämligen väldigt viktigt att se till att vattenhushållningen är i skick. Våra odlingar utnyttjar bara en mindre del av den nederbörd som faller under året. Resten måste ledas bort via dräneringen.
Blöta åkrar bär inte maskinerna och ger också en dålig skörd. I vattensjuka jordar fungerar helt enkelt inte de biologiska processer som skapar skörden. Resultatet blir istället att dyr gödsel rinner ut i haven, samtidigt som marken ger ifrån sig mer växthusgaser.
Största delen av de finländska åkrarna täckdikades under 1960-1980-talen, men det finns i dagsläget ett stort behov att reparera och komplettera dessa diken. Många jordbrukare verkar ändå ha en hög tröskel för att ta itu med saken – dessutom kostar det ju en del.
Men det är en investering i den viktigaste tillgången som jordbrukaren har, marken, och som lönar sig på längre sikt. Att det dessutom går att få investeringsstöd för täckdikningen gör ju inte saken sämre.