Ledaren:
Att lova guld och grönt stål – går
energisektorn mot en bubbla?

I slutet av oktober rasade det tyska energibolaget Siemens Energys aktier med nästan 40 procent sedan det framkommit att bolaget ingått förhandlingar med den tyska staten om garantier till ett värde av 16 miljarder euro. Bolaget, som är en av världens största vindturbinstillverkare, är i trubbel på grund av kvalitetsproblem i turbinerna, men det finns farhågor om att mera genomgripande kostnadsproblem inom branschen ligger bakom. Existerar det en övertro på grön energi överlag?

Det är inte bara Siemens Energy som är i blåsten. Danska vindkraftföretagen Vestas och Ørsted samt svenska Vattenfall har brottats med lönsamhetsproblem. Vindkraftsparker är dyra att bygga, och förväntningarna på vad möllorna kan leverera lever inte alltid upp till förväntningarna. Inflationen gör sitt, vilket i slutändan innebär att regeringars och i sista hand EU:s gröna målsättningar står i vågskålen.

Det står givetvis klart att den förnybara energin är på frammarsch, men samtidigt håller uppenbara risker för bubbelbildning på att uppstå med den växande hajpen – en hajp som inte alltid utgör ett naturligt resultat av marknadskrafter eller teknologisk utveckling, utan centraliserad industripolitik.

Detta är en av insikterna i rapporten ”EU:s gröna giv ger gröna bubblor” författad av Christian Sandström som är biträdande professor i Digital Business vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping. Bubblorna uppstår enligt Sandström som en följd av att EU:s gröna industripolitik förvränger incitamenten och skapar hajp kring vissa teknologier. Sandström kallar detta för en form av ”bidragskapitalism” – ett system som uppkommit då miljöpolitiken smultit samman med olika stimulanspaket.

Sandström räknar upp olika felsatsningar i Sverige som uppstått på grund av riktade stöd inom biogas och etanol. Själv efterlyser han teknikneutralitet, vilket innebär en utfallsorienterad approach istället för stödande av vissa teknologier. Det vill säga att myndigheter genom lagstiftning, reglering och skattelättnader möjliggör framsteg i stället för att med riktade stöd och politisk styrning spikar fast exakta vilka teknologier som bör utvecklas.

Enligt Sandström är en av de sektorer som är minst teknikneutrala och som samtidigt får enorma mängder stöd just energisektorn. Han lyfter fram vindkraft och vätgas som två områden som lätt kan drabbas av bubblor.

Energisektorn är givetvis den bransch som EU satsar mest på inom sina olika återhämtnings- och stimulansprogram som sammanlagt uppgår till 1.800 miljarder euro. Unionen investerar 430 miljarder euro i just vätgas – en summa som om den satsades på kärnkraft enligt Sandström kunde ersätta nästan två tredjedelar av EU:s fossila energi. Om övriga stödpengar dessutom omdirigerades kunde i stort sätt hela den fossila energin ersättas.

I Finland finns idag 23 vätgasprojekt – de flesta på ritbordet – till ett värde av upp till 13 miljarder euro. Business Finland fattade i december 2022 beslut att finansiera vätgasutveckling med dryga 61 miljoner euro, medan statens klimatfond har under sina två första år finansierat 18 olika företag med sammanlagt 125 miljoner euro.

Räknar man ihop de utlovade investeringarna i vindkraft fram till år 2035 når vi en summa på nästan 95 miljarder euro, det vill säga 17 Olkiluoto 3-byggen. Vindkraften har under de senaste dryga tio åren stöttats med 1,5 miljarder euro som går direkt till bolagen, och då stödperioden avslutas 2030 beräknas slutnotan ligga på 3 miljarder.

Dessa siffror är hisnande, men också värda att ifrågasättas. Problemet är att den magiska frasen ”grön övergång” öppnar dörrar och kassakistor överallt. Det går att dra vissa paralleller till It-bubblan vid millennieskiftet då man likaså lade stark tilltro till ”den nya ekonomin” – tills det hela kraschade. Tilltron till internet var inte felaktig i sig – tvärtom – men detta hindrade inte en bubbla från att uppstå. Situationen idag är dessutom besvärligare eftersom det ekonomiska läget är kärvt, medan miljarder i skattepengar står på spel.

Det ligger heller inte i de flesta politikers intresse att förhålla sig kritiskt till hajpen eftersom man behöver kunna bevisa att den gröna given de facto leder till omfattande investeringar från privata aktörer. Detta har vi sett exempelvis med nyheten om megainvesteringen i grönt stål som utlovats i Ingå av det norska bolaget Blastr Green Steel.

Blastr ter sig närmast som ett skrivbordsföretag som hittills lyckats skrapa ihop 10 miljoner av en investering på 4,4 miljarder. Stålanläggningen som även innefattar produktion av vätgas skall enligt bolaget ändå stå klar senast 2028. Verket kommer att behöva 7 procent av Finlands nuvarande elkonsumtion för att fungera, och kräver också omfattande investeringar i infrastruktur och förvaring.

Det finns väl knappast någon som inte stöder storinvesteringar och renare energi, men frågan är hur grov snedvridningen på marknaden de facto är? Då myndigheter både på nationell och EU-nivå lockar med stöd och lån till miljardbelopp skapas onekligen en artificiell efterfråga. Även då projekten är fullständigt privatfinansierade kan hajpen leda till felinvesteringar som sedan staten måste rädda.

Detta är onekligen faran med en industripolitik där det direkta dirigerandet går framom teknikneutralitet och den fria näringens lagar.