Fackorganisationen Akava har gett sig in i diskussionen om företagsstöd med en ny rapport skriven av professorn i nationalekonomi Timo Kuosmanen. Rapporten handlar i huvudsak om hur statens företagsstöd kunde göras effektivare, men för jordbrukets del innehåller den en kalldusch. Kuosmanen föreslår att det nordliga stödet ska skäras ner och att jordbruket i stället ska koncentreras till södra Finland.
Rent teoretiskt låter det förstås logiskt. I siffrorna ser det ut som om stöden till jordbruket är för stora i förhållande till produktionen. Enligt rapporten uppgår jordbrukets mervärde till 1,8 miljarder euro, medan stöden landar på 1,9 miljarder. Finland sticker också ut jämfört med andra europeiska länder, här är stödnivån högst i förhållande till produktionen.
Kuosmanens slutsats blir att det skulle vara mer lönsamt att låta jordbruket koncentreras där marken är bördigare och transporterna kortare. Det nordliga stödet borde enligt honom stegvis dras in, vilket i bästa fall skulle spara staten 900 miljoner euro per år. Men verkligheten på landsbygden följer sällan de modeller som går att rita upp på ett universitet.
Jordbruket i norra, mellersta och östra Finland är inte bara en produktionsfråga. Det handlar också om livskraft, försörjningsberedskap och om att hela landet ska kunna leva. Det nordliga stödet är ett verktyg för att upprätthålla den balansen. Det är inte ett belöningssystem för ineffektivitet, det är ett sätt att hålla i gång matproduktionen under nordliga förhållanden.
Utan stödet skulle stora delar av den inhemska livsmedelsproduktionen försvinna norr om Tammerfors. Och där råder redan en skrämmande stor brist på alternativ. Ofta är jordbruket, eller någon av de gröna näringarna, de facto det enda alternativet på landsbygden i norra, mellersta och östra Finland. Det vore inte bara en ekonomisk omställning, utan en samhällsförändring med långtgående följder. När gårdar läggs ner minskar också servicen, skolorna hotas, vägarna förfaller och ännu fler unga flyttar bort.
Kuosmanen argumenterar för att kortare transportkedjor skulle stärka försörjningsberedskapen. Det kan låta logiskt, men resonemanget förbiser att just spridningen av produktionen är en del av Finlands styrka. Ett land som odlar all sin mat i det sydvästra hörnet – för sannolikt är det så det skulle bli om man följer Kuosmanens teori – gör sig beroende av att precis allt fungerar där; vädret, energin, transporterna.
Ett enda avbrott kan få följder som snabbt sprider sig genom hela livsmedelskedjan. Sårbarheten ökar avsevärt. Den geografiska bredden i jordbruket ger trots allt en motståndskraft som inte går att mäta i ett Excelark. Det här är en del av Finlands säkerhetspolitik i praktiken och senast under de gångna åren torde det ha blivit klart för de flesta.
Akava föreslår också att pengar ska flyttas till universiteten och till forskning. Det är i sig ett gott syfte; utbildning och forskning är onekligen viktiga investeringar för framtiden. Men det bör inte ställas mot jordbruket. Ett land som vill vara oberoende och innovativt måste klara av att både föda sin befolkning och utveckla nytt kunnande.
Akavas rapport väcker viktiga frågor om hur stödsystemen används. Det är inte fel och när man just nu på olika håll jobbar med nästa gemensamma jordbrukspolitik för EU (CAP), så är den frågan givetvis aktuell. Men när man diskuterar jordbrukets framtid behövs också förståelse för de förhållanden som råder bortom Helsingfors gator och huvudstadsregionens ringvägar.