Miljöminister Kimmo Tiilikainen (cent) lovar ett program för effektiviserat vattenskydd i anslutning till budgetmangligen i slutet av den här månaden. Det torde röra sig om samma program som också partifränden jord- och skogsbruksminister Jari Leppä och inrikesminister Kai Mykkänen (saml) är med om att bereda. Vad det betyder i budgetpengar vet vi inte, avsikten är tydligen att regeringen ska komma överens om anslagen i manglingen.
Vi får i vilket fall som helst hoppas att det kommande programmet tar fasta på helhet och överblick. Det är tyvärr knappast någon överdrift att de olika program vi hittills har begåvats med för att reda ut och minska utsläppen i Östersjön och då i synnerhet Finska viken har varit splittrade och inte helt lätta att få en sammanhängande och överskådlig bild av.
Det skulle i övrigt inte vara illa med en koordinering av den forskning och de försök som redan har utförts, bland annat med åtgärder för att minska urlakningen av näringsämnen i vattendragen. Det kan handla om kalkning, strukturkalkning, spridning av gips och av fiberslam från skogsindustrin. Det handlar också om näringsbalans, fånggrödor och växttäcke, hela paletten med andra ord.
Försöker man få fram fakta och händelseförlopp kring orsak och verkan i anslutning till förekomsten av blågröna alger i Östersjön märker man ganska hastigt att presentationen av sådana i hög grad beror på vem och vilka institutioner – myndigheter, stiftelser, medborgarorganisationer och privata – som har kommit fram till dem och sammanställt dem.
Det kan man kanske leva med i sig, men när slutsatser och påståenden är så olika, ibland divergerande, och alla påstår sig ha mer eller mindre belägg, så blir det svårt för oss vanliga dödliga att orientera oss. Det gäller också jordbrukaren, som under de algrika sommarveckorna har tvingats bära hundhuvudet, åtminstone enligt många av dem som inte till vardags är i kontakt med praktiskt jordbruk.
Ett exempel är den så kallade kolumnisten Tuomas Enbuske som bland annat i slutet av juli använde blåalgerna som vapen i sitt kontinuerliga fälttåg mot Finlands landsbygd och jordbruk.
Därför bör det sägas åter en gång: Jordbrukarna är inte emot utsläppsminskningar, jordbrukarna behöver en ren omgivning för att kunna producera rena och högklassiga råvaror och ju mer näringsämnen som växterna kan ta tillvara, desto bättre.
Det vet också den som diskuterat med jordbrukarna om miljöfrågor, konversationen brukar i hög grad röra sig kring vad man kan göra på den enskilda gården och hur. Det kan till exempel handla om hur man ska bära sig åt för att minimera risken för urlakning, när man öppnar en vall, som legat några år och fixerat näringsämnen.
Till saken hör att man verkligen inte kan kräva av en praktisk jordbrukare att hon eller han ska ha kapacitet att på stående fot ta ställning till exempelvis en Lasse Svahnbäck som – bland annat i Helsingin Sanomat – slänger omkring sig med påstådda fakta om jordbrukets utsläpp. Dessutom leker han med hur många människor på hur många lyxkryssare eller i hur många städer det skulle motsvara.
Hur månne sådana jämförelser skulle hålla om det faktiskt någon gång vore möjligt att pröva dem i verkligheten? Vi tillåter oss att tvivla.
Det är ännu skäl att påminna om att 90 procent av landets jordbrukare är anslutna till vårt miljöprogram, som sätter gränser för spridningen av näringsämnen på åkrarna. Enligt tillgängliga statistiska uppgifter kommer vi inte ens nära de gränserna uträknat i medeltal på hela vår odlingsareal.
Lasse Svanhbäck hävdar att regnen under perioden oktober–januari i fjol förorsakade fosforutsläpp på 7,5 ton per dag. Det skulle då motsvara en mängd på cirka 900 ton, på årsbasis 2.745 ton.
Men i medeltal torde vi sprida omkring 6 kilo fosfor per hektar och år plus 6 kilo via stallgödsel.
När hela Södra Finlands odlingsareal, den som är aktuell när det gäller Finska Viken, är cirka en miljon hektar så betyder det sammanlagt cirka 12.000 ton på ett år, inte sant? Och av den här mängden rinner alltså närmare en fjärdedel ut i havet? Vi köper den inte, Lasse Svahnbäck, inte ännu i alla fall.
Han har i övrigt kommit ut med liknande påståenden också tidigare, till exempel i vintras i Turun Sanomat.
Om mängderna faktiskt är sådana som Lasse Svahnbäck hävdar, så måste åtminstone en del av dem tillskrivas komposterat slamavfall som sprids i parker samt längs vägar och diken, en sak som samhället redan i många år har ignorerat.
För ett antal år sedan påpekade forskare att problemet med grönalgerna i Östersjön kan åtgärdas genom att pumpa syre i havet i de djupa havsbassängerna kring Gotland. Det skulle hindra fosforn att frigöras och därigenom förorsaka algblomningen.
Nu nyligen kom också limnologen Matti Lappalainen ut med rön som visar på andra faktorer än jordbruket bakom algblomningen. Han tillbakavisar att orsakerna skulle vara köttätande eller åkerodling. Det handlar i stället om inre belastning och brist på saltvatteninjektioner från de danska sunden.
En något mer invecklat förklaring är att mängden nitratkväve är för liten i proportion till fosformängden. Det skulle rentav vara möjligt att bekämpa algblomningen med tillsättning av nitratkväve.
Samtidigt hävdar Matti Lappalainen att våra insjövatten fungerar som en effektiv broms, när det gäller läckage av näringsämnen från våra åkrar.
Vem har rätt? Eller har någon ens mer rätt än andra?
Medan de lärda tvistar har jordbrukarna i vilket fall som helst en uppgift med att skaffa fram mat åt oss. Tuomas Enbuske behöver ju inte äta den.