Opinion

Ledare:
Konstruktivt om miljö och klimat

Det var en avslappnad och gemytlig stämning på SLC Nylands höstmöte i tisdags när de nyländska bönderna diskuterade miljöåtgärder för att minska den diffusa belastningen och vad jordbruket kan bidra med för att binda mera kol i marken i framtiden.

Båda åtgärderna är viktiga och hänger ihop, också fastän näringen inte kan ta på sig hela skulden för övergödningen av Östersjön åtminstone inte i Finland. Orsaken till det är i och för sig ganska klar, det finns helt enkelt inte så stora halter  av näringsämnen i våra jordar.

Det är i alla fall klart att också näringen själv kan vinna på vettiga åtgärder.

Jordbrukarna har hittills varit hjärtligt trötta på att hängas ut som orsak eller delorsak till både belastning och klimatuppvärmning, tyvärr ofta med aktiv hjälp av miljöorganisationer och vissa politiska partier.

Sedan senaste sommar, först i anslutning till algblomningen och nu senast för en månads tid sedan när den internationella klimatpanelens IPCC:s rapport fick offentlighet verkar den allmänna stämningen faktiskt ha svängt till näringens fördel.

Det är naturligtvis som SLC Nylands ordförande Thomas Antas och ÖSP-ordföranden Tomas Långgård säger, att det är primärnäringarna som sitter med lösningarna. Det måste sakkunskapen känna till, men det finns inte garantier för att inte djur- och miljöaktivister samt deras politiska marionetter slutar använda jordbruket som slagträ. Nu verkar det i alla fall som om också politikerna har valt en mera resonabel linje. Det kan knappast bero på att riksdagsvalet närmar sig, så nära är vi inte ännu och så många är inte jordbrukarna längre. Visserligen torde våra beslutsfattare känna till att bönderna har allmänhetens förtroende. Alla osakliga angrepp till trots litar konsumenterna på den inhemska maten. De vill äta den nu och i framtiden.

Men det är inte heller uteslutet att medvetenheten om matutbudets begränsningar breder ut sig. I synnerhet efter IPCC-rapporten inser många som har bekantat sig med innehållet att tillräckligt med mat inte utan vidare är en självklarhet i framtiden.

Då får man väl också utgå från att betydelsen av att vi har odlingsmark i Finland ökar.

Åtminstone när det gäller klimatet så behövs vallen i Finland, till exempel på torvmarker. Att ha djur är ett vettigt sätt att hitta användning för vallen. Då kan köttätande och mjölkkonsumerande människor tillgodogöra sig det protein och andra nyttiga ämnen som kommer från djuren.

Vallen är nödvändig också i växtföljden. Vi har exempel på att skördenivån håller på att minska på många håll som en följd av försämrad markstruktur och ensidig odling.

En sak som kom fram i det sammanhanget på SLC Nylands höstmöte var i alla fall att nödvändiga dikningsprojekt borde bli lättare att genomföra. I dag tar processen med att få lov att dika för lång tid och byråkratin är så omständlig att man rentav rekommenderas att anlita hjälp av sakkunnig. Bland de största orsakerna finns, och det här är ju paradoxalt, dikningens inverkan på miljön. Men det som varje bonde har sett efter att dåligt dränerade åkrar satts i skick är att skördarna ökar och växterna tar till vara näringen.

Dåligt dränerade åkrar slammar igen och det hör till vanligheten att vatten samlas på marken, vilket återigen ger upphov till att partiklar fyllda med näringsämnen sköljs ut i vattendragen. När marken packas på grund av väta ökar risken för ytterligare vattensamlingar.

Dikningen har med andra ord en positiv effekt på miljön. 

Det var också något som deltagarna på SLC Nylands höstmöte lyckades övertyga miljöminister Kimmo Tiilikainen (cent) om när han höll sitt anförande på mötet. Man ska nu diskutera med ministern om möjligheterna att underlätta dikningar och om de kan tas med i de projekt som bildas för att komma åt övergödningen av Östersjön. Det var det här som regeringen kom överens om att stöda under sin budgetmangling i somras.

Det gick inte att ta miste på deltagarnas lättnad och en sorts välmående över att bli hörda.

Det kändes onekligen bra att man har kommit så långt, att man kan föra en dialog med beslutsfattarna om lösningarna.

Det är klart att näringen själv har nytta av detta, man kan öka skördarna och näringen kan tas till vara effektivare. Samtidigt finns det metoder att främja markens genomsläpplighet, till exempel att strukturkalka, sprida fiber eller gips. Mycket tyder dock på att marken helst ska vara väl dränerad för att de här metoderna ska fungera.

Genomsläppligheten är naturligtvis också viktig för att näringsämnena ska hållas kvar i marken i stället för att rinna ut i vattendragen.

Fortfarande blir det i alla fall en naturlig urlakning av näringsämnen den finns där också fastän vi skulle sluta helt med jordbruket.

I samband med klimatförändringen har det också blivit aktuellt med beskogning av åkrar. Det bör då i fösta hand vara frågan om åkrar som inte brukas. Det här är en känslig sak för många bönder vars förfäder har röjt mark. Det finns emellertid också alternativ som borde övervägas. Till exempel kunde man kanske luckra upp i de stränga reglerna om trädväxter på permanenta betesmarker och naturvårdsåkrar. På ängar och i hagar skulle det kunna finnas lite trädväxter, detta i synnerhet som det uppenbarligen är bra för miljön och för kolbindningen. Björkar är dessutom kända för att suga i sig vatten med sitt stora rotnät och bidrar därmed till dräneringen.

Det är också som Thomas Antas säger, jordbrukarna ska sätta agendan.