Den 25-26 september, nästa veckoslut, ordnas konferensen Framtidens skogsbruk – utmaningar och möjligheter i Vasa. Här berättar jag om planeringen av den samnordiska konferensen och om de insikter jag fått under arbetets gång.
Jag har läst att Nordiske Skogskvinner grundades den 24 november 2019. I ett intentionsavtal beskrivs syftet med nätverket och samarbetet mellan de olika nätverken i Norden.
Nordiske Skogskvinner ska stärka skogsbruksnäringen och främja ett ökat engagemang bland yrkeskunniga kvinnor inom skogsbruket. Nätverket ska fungera som både en yrkesmässig och en social mötesplats för skogskvinnor i hela Norden.
Intentionsavtalet från 2019 har undertecknats av representanter för Spillkråkan och Skogskvinnorna i Värmland i Sverige, Kvinner i Skogsbruket i Norge samt Skogarkonur på Island. Enligt avtalet ska en konferens ordnas vartannat år och värdskapet cirkulera mellan länderna.
Det land som står värd för konferensen ansvarar också för mötesverksamheten mellan konferenserna. Allt detta framgår av intentionsavtalet.
Det insåg jag – om än något sent. Skogsgläntan knöt kontakt med Nordiske Skogskvinner 2022, samma år som vårt nätverk grundades. Några personer från Skogsgläntan deltog i den digitala konferens som Norge ordnade det året.
Vi deltog också 2024, när Island stod för arrangemangen. Då hade vi dessutom ett eget inslag från Finland.
Vem står näst i tur? Är det Finland? Frågan skavde en tid innan den uttalades högt vid ett möte våren 2025. Besked skulle ges i augusti samma år. Äsch då, det här kan bli en verklig utmaning. Styrelsen för Skogsvårdsföreningen Österbotten gav klartecken.
Alla, inklusive vi i Skogsgläntan, tänkte säkert: Hur ska det här lyckas? Vi började planera tillsammans med centrala samarbetspartner och kunniga kommunikatörer. Men det fanns en sak som vi inte kände till: intentionsavtalet från 2019 och de uppgifter som åligger det land som ordnar konferensen.
Avtalet delades med oss först i mars 2026, mer än ett halvår efter att planeringen av konferensen i Finland hade inletts. Vi ställde oss frågande vid flera tillfällen, särskilt när det framkom att vi också skulle sammankalla till möten och skriva protokoll samtidigt som arbetet med den egna konferensen skulle drivas framåt.
Till slut insåg representanterna från de övriga länderna troligen att ”de där finnarna kan inte ha sett intentionsavtalet, eftersom de inte riktigt förstår sin uppgift”.
Aj då, utbrast jag när det framkom att konferensarrangören dessutom förväntas söka finansiering för deltagare från alla länder blev den andra aha-upplevelsen under planeringsprocessen.
Arbetet med sponsorförfrågningar, kontakter med finansiärer och projektansökningar inleddes. Resultatet blev flera positiva beslut, men också en del avslag.
Har någon anmält sig? Det gick trögt i början. Men efter en artikel i Landsbygdens Folk, intensifierad marknadsföring runt om i Norden och många kontakter via våra samarbetspartner började anmälningarna strömma in. När denna text publiceras har konferensen redan inletts. Håll tummarna för att allt går så bra som möjligt!
Christel Holmlund-Norrén