Finlands spannmålsbalans borde vara intressant läsning för varje spannmålsodlare i Finland och ge anledning till viktiga reflektioner. I grund och botten är det ju utbud och efterfrågan av spannmål som sätter prisnivån på vårt spannmål.
Den globala prisutvecklingen till exempel i USA, Europa och Svartahavsområdet anger utvecklingen också för den inhemska spannmålsmarknaden i en global öppen marknadsekonomi. Där avgörs prisutvecklingen av hur den globala spannmålsbalansen utvecklas.
Finlands andel, cirka fyra miljoner ton, av världens spannmålsproduktion på 2.172 miljoner ton är så liten att det säger sig självt att vi inte kan påverka den globala prisutvecklingen för de största spannmålslagen som styr marknaden: vete och majs.
För till exempel havrens del, som internationellt sett är en nischgröda, är situationen en annan; där står Finland med sina 0,3 miljoner ton i havreexport för cirka tio procent av hela världshandeln och är en viktig aktör på världsmarknaden.
Inhemska priset jämfört med världspriset
Hur starkt eller svagt vårt inhemska pris är i förhållande till den globala eller europeiska prisnivån, ja, det är här den inhemska spannmålsbalansen kommer in i bilden.
Fyra gånger per år publicerar Spannmålsbranschens samarbetsgrupp (VYR) en spannmålbalansuppskattning som baserar sej på de färskaste uppgifterna om inhemsk användning, export etcetera. I skrivande stund väntar vi på den färskaste uppdateringen 18.3, så jag får hålla mej till novemberprognosen som publicerades 22.11.2019.
Hur ser då det pågående spannmålsåret 2019/20 ut? På det stora hela har det skett en normalisering av produktionen efter torkan 2018 och de inhemska slutlagren/ingående lager inför det kommande spannmålsåret förutspås stärkas märkbart med cirka 0,35 miljoner ton.
2019 blev ett rekordspannmålsår med i snitt 0,5 ton per hektar högre hektarskördar än tio års medeltalet. Spannmålspriserna har följaktligen reagerat på den starka balansen med att prisskillnaden, eller basis till Parisbörsens noteringar, för kvarnvete under vintern vuxit till och med till -35 euro per ton under börspriset. För tillfället ligger den på -17 euro per ton i exporthamn (11.3, Lovisa).
Sedan slutet av februari har kvarnvete på Parisbörsen sjunkit kraftigt med cirka 15 euro per ton. Hösten 2018 och vårvintern 2019 med det knappare utbudet i bagaget från skördeåret 2018 låg vi historiskt sett i den mycket ovanliga situationen med priser på +15 euro per ton över börspriset. För oss odlare är det viktigt att följa med hur denna skillnad, basis, mellan vårt lokala pris och börspriset utvecklas, den ger oss värdefull marknadsinformation om efterfrågan på den inhemska marknaden.
Trenden är tyvärr den att den inhemska konsumtionen stadigt har minskat sedan 2014/15. För att få en bättre balans på den inhemska spannmålsmarknaden finns det egentligen bara ett knep: Att öka konkurrensen om det finländska spannmålet genom ökad export.
Ökad export gynnar en positivare inhemsk prisutveckling i förhållande till världsmarknadspriser.
Gemensamt ansvar
Jag känner en ung spannmålsodlare i Frankrike som jobbar som spannmålsanalytiker på företaget Agritel i Paris. Han konstaterade om marknadssituationen i Frankrike i januari att vanligtvis ligger deras spannmålspris -20 euro per ton under börspris, men på grund av att exporten drar så bra så låg den då på -15 euro per ton. Vid samma ögonblick låg priset i Finland vid det tidigare nämnda -35 per ton under börspris.
Någon genväg finns det tyvärr inte. Vi måste som odlare bli bättre på att ta vara på de marknadsmöjligheter exportmarknaden erbjuder. Varför egentligen begränsa oss endast till den inhemska marknaden när vi har hela världen framför oss? Dessutom håller det finländska spannmålet internationellt sett hög kvalitet.
Här kommer SLC/MTK:s spannmålsexportprojekt Farmers Grain Export väl till pass. Projektet har nu pågått några år och uppgiften är att sammanföra utländska köpare med spannmålsförsäljare i Finland och söka nya marknader. Projektet söker just nu finansiering för en fortsättning och jag håller tummarna att det lyckas, för vi odlare behöver det verkligen.
VYR uppgör också balansuppskattning för ekospannmål 2019/20. Den är dock förknippad med många osäkerhetsmoment, så det går inte att dra för långtgående slutsatser.
Med ett ökat intresse för ekospannmålsproduktion ser ekospannmålsbalansen också oroväckande tung ut. Produktion plus import är lika med 123.000 ton och inhemsk konsumtion plus export lika med 97.000 ton. Ökningen i slutlager är 26.000 ton. Exportsatsningar behövs även med tanke på ekospannmålet för att bibehålla en gynnsam prisutveckling.
Vad betyder då allt det här för mej på gårdsnivå? Som jag ser det har vi alla spannmålsodlare ansvar för spannmålsbalansen. I år går cirka 70 procent (2,8 miljoner ton) av produktionen till inhemsk konsumtion, foder och livsmedel. Den återstående 30 procenten 1,15 miljoner ton (export plus ökning i spannmålslagret) behöver vi odlare ta ansvar för.
Ett konkret sätt att ta ansvar för marknaden är att se till att var och en som säljer spannmål söker exportkanaler för minst 30 procent av produktionen. Nära exporthamnar och -leveranspunkter kan det löna sig att specialisera sig på export. Det lönar sig alltid att prioritera exportaffärer om priset är lika eller bättre än det vi kan få ut på den finländska marknaden.
Vi vet ju att priset i Finland blir bättre om vi inte har något överskott.
Rikard Korkman
ombudsman, SLC