Historien har en benägenhet att upprepa sig själv. I Föreningen för Skogskulturs historik kan man läsa om hur skogslagen som stiftades år 1886 fastslog att ”Skog må icke skövlas”.
Föreningen för Skogskultur grundades delvis på grund av en utbredd oro för kust- och skärgårdsskogarnas tillstånd. Man var rädd att svedjebruk, skeppsbyggnad, tjärbränning och den nyuppkomna skogsindustrin skulle utarma det finländska kustområdets skogar. Den skogslag som stiftades då misslyckades enligt historiken i alla fall med sitt syfte och därför började intresserade bygga upp strukturer för frivilligt befrämjande av skogskultur.
Befrämjande av skogskultur behövs även idag mer än nånsin, trots att den kulturen borde läras ut till majoriteten av finländarna och inte bara skogsmän.
Idag ser vi en ny utmaning inom skogsbranschen som är global och branschöverskridande, nämligen klimatförändringen. För någon vecka sedan publicerades den internationella klimatpanelen IPCC en rapport över klimatförändringen. Det var en dyster läsning. Parisavtalets målsättningar räcker inte till för att stävja klimatförändringen som man hade tänkt, åtgärder måste göras tidigare.
För Finland kommer rapporten olägligt och målar upp en dyster bild över nuläget och vart vi är på väg. Allt fler röster höjs för att avverkningar ska begränsas och att målsättningen på uttag som skogsindustrin har, delvis i och med den nya fabriken i Äänekoski, är för höga. Man försöker nu också motbevisa de uträkningar på kolsänkor som tidigare uträknats.
Det man ska komma ihåg är att skogsägarna inte ensamma kan vara de enda som offrar sitt levebröd för att stävja klimatförändringen, utan bördan måste jämnas ut bland befolkningen. Skogsägarna måste få ersättning för eventuella inkomstbortfallet ifall man börjar begränsa hur man får använda sin skog.
Skogsägare får en betydligt större del av negativa uppmärksamheten än vad vi är förtjänta av. De flesta av oss sköter bra om sin skog och är aktiva och medvetna skogsägare som inte lättvindigt går och tömmer skogen på dess rikedom.
Skogsägarna målas in i ett hörn där man inte får avverka den skog man skött bra om under generationer och samtidigt utmålas man vara boven då man förnyar sina skogsskiften, helt enligt skogsvårdsplanen. Forskning visar dessutom på att växande skog faktiskt är en bättre kolsänka än äldre ovårdad skog.
Det som också lyftes upp i diskussionerna kring IPCC:s rapport var att vi borde använda träråvaran bättre. Ifall råvaran används till energiproduktion så kommer kolen som en gång bundits i träet ut i atmosfären igen. Det kan jag bra vara överens om. Det vettigaste skulle vara att producera högklassigt virke för byggande och olika andra trävaror. Hellre ser jag personligen att det trä som går ut från min skog används som råvara i byggande, men allt är inte tillräcklig bra kvalitet för det ändamålet tyvärr. Jag tror att många är i samma situation. Vi borde bli bättre på högklassig råvara.
Vi har tidigare varit världsledande på att sköta om vår skog. Det måste vi bli igen för att kunna möta klimatförändringen. Det betyder inte att vi inte får avverka, det betyder inte att vi inte får sköta om vår skog, men det betyder att vi ska göra det med eftertanke.
Därför lönar det sig att upprepa orden från två århundraden bakåt ”Skog må icke skövlas!”. Den sanningen ändrar aldrig.
Christoffer Hällfors,
skogsägare och förtroendevald