I och med det kommande riksdagsvalet är språkfrågan återigen aktuell, och som vanligt är det Sannfinländarna som skriker högst. Sannfinländarnas partiledare Riikka Purra menar att svenskan bland annat ”skadar de finskspråkigas självbild och språkidentitet”.
Det framkommer inte om partiet anser detta fenomen fungera även andra vägen, men vi kan väl anta att finlandssvenskas självbild och språkidentitet inte är vare sig relevant eller intressant för Purra med anhängare.
Jag håller faktiskt delvis med om devisen ”Suomessa puhutaan suomea”. Jag anser det viktigt att behärska landets majoritetsspråk, oavsett vilket land man bor i. Jag fascineras av det finska språket, hur det finns så många beskrivande ord och uttryck, jag gillar att lyssna på och tala finska.
Det betyder inte att jag inte har grundlagsenlig rätt till mitt eget modersmål svenska. Det faktum att jag behärskar det andra inhemska, gör inte mitt modersmål oviktigt. Att jag gillar att underhålla mina finskakunskaper, betyder inte att jag vill tala finska i precis varje situation.
Men ibland orkar jag inte vara svår och kräva svensk service, när jag vet att jag får finsk service mycket snabbare. Ibland tar jag för givet att motparten inte kan svenska. Ingen vits att ”böri på svensk” när man ändå får ”slut på finsk.”
Och ibland funderar jag om jag på sikt bidrar till att gräva vårt modersmåls grav, genom att alltför lätt svänga om till finska?
Tröskeln för att uttrycka sin åsikt är lägre när man tillhör den privilegierade majoriteten. Med bakgrundsstöd får man sin röst hörd. Majoriteten har makten.
Maktövertagande sker genom normalisering, en process som sker gradvis, omärkbart. Gränser tänjs, suddas ut. Den mer eller mindre dolda agendan sprider sig långsamt genom samhällets alla nivåer, förflyttas obemärkt allt längre från ytterkanterna in mot mitten. Ju längre normaliseringen går, ju fler som omedvetet internaliserar budskapet, desto mindre blir motståndet. Desto tystare blir protesterna.
Även om begreppen normal och norm är föränderliga och svårdefinierbara i ett ständigt föränderligt samhälle, så är det majoriteten som är normen. Ett visst beteende anses som norm när majoriteten idealiserar det, när individen belönas för att uppvisa det.
Att bryta mot en norm leder till konsekvenser. Eftersom majoritetsspråket i Finland är finska, kan vi väl anse finska som en sorts nationell norm. Minoriteten finlandssvenskar bryter således mot denna norm.
”Ha ska kuna tala, tå får a naating.” Och visst har jag belönats när jag talat, rättat mig efter språknormen. Mina finskakunskaper har gett mig jobb, vänner, erfarenheter och möjligheter.
Likaså har jag bestraffats för mitt ofrånkomliga avvikande från språknormen. Känslan av att i eget hemland inte helt och utan problem kunna förstå, eller göra sig förstådd, när det handlar om ens egna kropp, psyke, familj eller pengar. Det är något som en sannfinländare aldrig behövt uppleva.
Det om något, Fru Purra, skadar självbilden.
Sofia Rönn
kvalitetsspecialist
Osuuskunta Maitosuomi