Glädjande nog investeras det en hel del i produktionsbyggnader, torkanläggningar, täckdiken och produktion av förnyelsebar energi i landskapet, trots rådande Corona pandemi och låga producentpriser.
I takt med strukturutvecklingen uppkommer hela tiden behov av nyinvesteringar för att upprätthålla eller öka produktionskapaciteten. Samtidigt åldras det befintliga byggnadsbeståndet och det uppstår behov av grundreparationer och tillbyggnader.
På en växtodlingsgård kan det handla om att torkningskapaciteten och lagringsutrymmena blir knappa då åkerarealen utökas. Också det faktum att maskinerna blir större föranleder ofta att gamla byggnader som tidigare betjänat som maskintak plötsligt är för trånga och små.
Det ena föranleder det andra och många producenter har investeringsbehov som är långt mycket mera än vad dagens lönsamhetssituation klarar av. Då blir det ofta att prioritera och satsa på de allra mest akuta investeringarna.
En annan lösning kan vara att samarbeta med andra producenter kring investeringar för att uppnå storskalsfördelar och samtidigt hålla ner investeringskostnaden.
Det är ofta fallet inom husdjursproduktionen där nyinvesteringar den senaste tiden tenderat bli så stora att det kan vara förnuftigt att vara flera producenter att dela både ansvar och risker med.
Ju större investering desto viktigare är det att sätta tillräckligt med tid på planering och projektering. En noggrann planering är ofta nyckeln till att kunna genomföra en större investering och hålla kostnaderna i styr under investeringen.
Byggnadskostnaderna har under en längre tid utvecklats i en helt annan takt än priset på de produkter som produceras i landsbygdsnäringarna. Det leder ofta till att återbetalningstiden för en investering är lång samtidigt som investeringsstödet är viktigt för att få kalkylen att gå ihop.
I mindre investeringar kan gårdens egna arbetsinsats vara betydelsefull för att minska behovet av främmande kapital, men ju större investering desto mer blir beroendet av att köpa in tjänster för genomförandet av projektet.
Trots att investeringsstödet säkert i viss mån kapitaliseras i både material och tjänster är det en viktig faktor för att kunna genomföra investeringar i byggnader och anläggningar på landsbygden. Frågan är om det kunde finnas mekanismer i systemet som skulle hindra att investeringsstödet flyter iväg i fel fickor?
Inför en ny programperiod vore det skäl att se över detta samtidigt som alla är väl medvetna om att byråkratin inte borde få öka kring investeringsstödet, snarare tvärtom.
Det viktigaste i nuläget för att upprätthålla framtidstro och investeringsintresse är behovet att få ut ett bättre marknadspris för våra produkter. Såväl husdjurs-, växtodlings- och trädgårdssektorn dras med låga producentpriser som i slutändan skapar problem med lönsamheten på våra gårdar.
Producentens ställning måste stärkas för att fördelningen av vinsten i livsmedelskedjan ska kunna fås mer rättvis än idag. Att presentera lösningar på detta problem borde vara av högsta prioritet för jord- och skogsbruksminister Jari Leppä, helt i enlighet med skrivningarna i regeringsprogrammet.
Tomas Långgård
förbundsordförande, ÖSP