Naturens mångfaldsfrågor har varit på tapeten på sistone. På våren gavs ett utkast av värderingen av Finlands naturs mångfaldsprogram (2012–2020). Det nya mångfaldsprogrammet för 2021–2030 planeras delvis på basis av detta.
Mycket har gjorts för att stoppa minskningen av naturens mångfald och där resurser har anvisats har också resultat åstadkommits. Dock finns det ännu mycket att förbättra. Enligt rapporten är det viktigt att dela ansvaret, vilket betyder att också samarbete efterlyses.
Forskarna är mycket eniga om att minskningen av naturens mångfald är en av vår tids största utmaningar. Samtidigt är det känt att över hälften av världens BNP är beroende av naturen och dess tjänster, och skogen som en förnybar resurs spelar här en viktig roll.
De finländska skogarnas volym är betydligt större än för hundra år sedan. En bidragande faktor har varit skogsvård i världsklass utförd av privata skogsägare, som äger över hälften av Finlands skogar. Att sköta skogarna så att de växer är ett alldeles särskilt kunnande som vi förädlat fram i Finland och har all anledning att vara stolta över.
Naturens mångfald beaktas allt mer i lagstiftning, skogscertifiering och frivillig naturvård och i mitten av maj offentliggjordes EU:s ambitiösa strategi för naturens mångfald. Trots att avsikterna är goda finns det några möjliga fallgropar, som kan göra att strategin strider mot sig själv i det långa loppet. Det nya förslaget beaktar inte strategins inverkan på de näringar som är pådrivande krafter inom bioekonomin, vilka i sin tur är grundpelare för cirkulär ekonomi (som också stöds av EU till exempel via Green Deal).
Det finns många skillnader mellan EU:s medlemsländer vad gäller kunskaperna att bedriva hållbara näringar, hur naturvård tolkas och själva naturen. Därför är en ovillkorlig och styv schablon inte nödvändigtvis effektiv eller meningsfull, eftersom en sådan innebär risker som till exempel kan leda till att hållbart jord- och skogsbruk kvävs i Finland. Om det inte längre lönar sig att ta hand om sin skog eller om skogsindustrin inte har tillräcklig tillgång till råvara, kan strävan mot bättre biodiversitet slå tillbaka ur klimatets synvinkel. I skogssektorns fall hoppas jag att det finns tillräckligt med drivkraft för verksamhet och innovation av nya kollagrande produkter, vilket många träbaserade produkter är.
I fallet med EU:s nya biodiversitetstrategi är risken att beslut inte fattas på den lägsta ändamålsenliga nivån – det vill säga så nära medborgarna som möjligt. Då förverkligas inte den så kallade närhetsprincipen.
Strategins förslag till strikt skydd av torvmark kan visa sig mycket problematisk i Finland, eftersom en fjärdedel av vår skogsmark samt totalvolym och tillväxt av skogsbeståndet befinner sig på torvmark. Kommissionens otydliga planer för strikt beskydd av gamla skogar och naturnära skogsbruk framkallar också oro, fast ändamålet är gott.
För en fungerande cirkulär ekonomi behöver vi en växande bioekonomi. Från skogsbioekonomins synvinkel börjar allt från skogen och där spelar den enskilda skogsägaren en stor roll i Finland.
I Finland har naturvård traditionellt skett via lagstiftning och frivilligt skydd. Många lagar, som påverkar biodiversiteten, har reviderats sedan 2012. Metso-programmet har varit ett lyckat frivilligt system för skogsskydd och det nya Helmi-programmet är i startgroparna. De möjliggör att alla hållbarhetssynvinklar – ekologiska, ekonomiska och sociala – beaktas.
Naturens mångfaldsfrågor syns på andra nivåer också: nu har naturvård börjat tas med i planläggning, som är en svår och styv plattform för att få naturvården att förverkligas på ett rättvist sätt. Nu finns det en risk att den sociala delen av hållbarhet inte uppfylls – det vill säga den privata skogsägarens rättigheter glöms bort.
Markägarna borde varken sablas ner eller få sina rättigheter påtrampade. I de flesta fall fungerar moroten bättre än käppen. Markägarna ska få kompensation för sitt arbete, som i många fall pågått i flera generationer. Förutom goda avsikter behövs också realistisk implementering. Enligt Finlands grundlag är naturen allas ansvar – detta ansvar bör vi också dela på och förvalta på ett rättvist sätt.
Viktor Harvio
SLC:s skogsombudsman