Reformen av Europeiska unionens gemensamma jordbrukspolitik (CAP) är under beredning. Enligt det förslag som nu behandlas förändras strukturerna inom jordbrukspolitiken. Andelen arealbaserat stöd som direkt tryggar inkomsterna minskar. För reformens genomslag är det avgörande vilka krav som i fortsättningen ställs på producenterna – och med vilka verktyg de ges möjlighet att uppfylla dessa krav.
Det är lätt att ifrågasätta den arealbaserade inkomststödets roll och effekt inom helheten av jordbrukspolitiken. Dess främsta problem är att stödnivån i dag saknar en tydlig grund.
Stödnivåerna och skillnaderna mellan EU-länderna har sitt ursprung i 1990-talets reform, då direktstöden infördes som ersättning för kraftigt marknadsstörande prisstöd. De kompensationer som byggde på sänkta priser blev senare ett centralt verktyg i jordbrukspolitiken, men deras legitimitet och motivering har försvagats under de senaste 30 åren.
I intressebevakning och politisk debatt har det ofta upprepats att minskade stödmedel ska riktas till aktiv livsmedelsproduktion. Aktivitet bör dock inte definieras i politiken. Den kan uppmuntras först när politiken har getts ändamålsenliga mål.
Stödets legitimitet kunde stärkas genom en tydligare resultatorientering. I en resultatinriktad jordbrukspolitik bestäms stödet utifrån om det uppsatta målet uppnås. Målet kan exempelvis vara att minska jordbrukets utsläpp eller att stärka den biologiska mångfalden.
Det centrala är att stödnivån inte binds till en viss metod för att nå målet. Producenten kan själv välja de åtgärder som är mest ändamålsenliga med tanke på den egna kompetensen, gårdens förutsättningar och regionala förhållanden.
Samtidigt skulle marknadsmekanismerna få större betydelse. De producenter som når målen till lägst kostnad i förhållande till stödnivån skulle gynnas mest. Det skapar incitament att utveckla den egna verksamheten, ta i bruk nya odlingsmetoder och bredda produktionen.
En övergång till resultatbaserat stöd skulle innebära en betydande principiell förändring jämfört med dagens system. I det nuvarande miljöersättningssystemet betalas stöd för att en viss åtgärd genomförs. Trots ökad valfrihet genomförs ofta samma åtgärder på liknande sätt i olika förhållanden, vilket försvagar åtgärdernas effekt och fördröjer måluppfyllelsen.
Vid fastställandet av mål bör man analysera hur jordbruksproduktionen kan tryggas i en situation med krympande offentliga resurser, tilltagande klimatförändringar och ökande osäkerhet. Legitimiteten för jordbruksstöden måste värnas – att trygga produktionsförutsättningarna är ett berättigat och ändamålsenligt mål.
Med hjälp av nya satellitbaserade uppföljningsverktyg som utvecklats i Finland kunde ett mångsidigt och enkelt resultatbaserat stödsystem skapas. Ett sådant system skulle uppmuntra lantbrukare att förbättra produktionens förutsättningar: resurseffektivitet, markens växtförmåga, markens kolförråd, biologisk mångfald och minskade näringsläckage till vattendrag.
Förutom den redan föreslagna fosforbalansen i marken kunde exempelvis växternas fotosyntesproduktion fungera som mätbart resultat.
Detta skulle kunna leda till mer levande växttäcke vintertid och mer varierade växtföljder. Finlands, i förhållande till behoven, stora åkerareal kunde utnyttjas för mer mångsidiga växtföljder med fleråriga vallinslag och kvävefixerande grödor. Det skulle förbättra produktiviteten i ettåriga grödor och höja den i dag låga effektiviteten i insatsanvändningen.
När den kommande jordbrukspolitiken ger medlemsländerna större nationellt handlingsutrymme bör Finland använda detta till att styra politiken mot ett förnyande jordbruk som är lönsamt för lantbrukaren och samhället – och som stärker produktionsförutsättningarna och försörjningsberedskapen.
Kyösti Arovuori
lantbruksekonom, REINU econ
Juuso Joona
styrelsemedlem i Baltic Sea Action Group, lantbrukare