Djur eller växter, det är frågan. Så skulle man åtminstone kunna tro utgående från den pågående diskussionen om ämnet.
Även forskarna är ganska överens om att minskad köttkonsumtion vore allmänt fördelaktigt. Det är emellertid fortfarande oklart var den faktiska minskningen av antalet djur bör börja och var det är lönsamt att ha djur även i framtiden.
För detta är väl vad minskad köttkonsumtion antagligen skulle betyda enligt lagen om utbud och efterfrågan: mindre konsumtion leder till en minskning av utbudet och slutligen till färre djur.
Livsmedelsproduktionen, eller snarare markanvändningens optimering och effektivisering, har studerats från många olika perspektiv, och i globala studier om ämnet fokuserar man ofta på hur det totala utbudet av livsmedel kan ökas och hur maten ska räcka till den allt växande befolkningen.
Ofta ses lösningen vara att omvandla betesmarker till åkermark, eftersom grödor i genomsnitt producerar betydligt mer protein och energi per ytenhet än till exempel kor eller getter. Sådana förändringar i markanvändningen är emellertid problematiska av flera olika skäl.
Även om betesdrift är ganska vanligt även i Finland, är det lätt att här glömma hur betydelsefull den globalt sett är som näring och i fråga om markanvändning. Globalt försörjer sig över 200 miljoner människor direkt genom betesdrift och indirekt över 800 miljoner – grovt taget har således var tionde person något att göra med betesdrift.
Vida grässlätter, savanner med eller utan träd, semiarida öknar och andra betestyper är också mycket betydande ur ett markanvändningsperspektiv. Sammantaget täcker dessa områden som betraktas som betesmarker cirka en fjärdedel av jordens markyta – över tre gånger mer än världens totala spannmålsodlingsareal och nästan lika mycket som alla världens skogar tillsammans.
Och kontentan är: all betesmark kan och bör inte omvandlas till åkermark, och den sista jaken försvinner inte från Tibet. För det första finns det många betesområden där spannmålsodlingen enligt forskarnas bedömningar är omöjlig eller nästan omöjlig även i framtiden.
Även i de mest extrema forskningsscenarierna passar ungefär en miljard hektar jordbruksmark (mer än den nuvarande globala spannmålsarealen) bara för betesproduktion i framtiden, om överhuvudtaget alls för produktion. För det andra erbjuder betesmarkerna förutom livsmedelsproduktion även många andra fördelar, såsom rekreation och landskapsfördelar, samt även biodiversitetsfördelar, förutsatt att betesdriften genomförs på rätt sätt.
Trots det uppfattas betesmarker ofta som ineffektiva impediment. Detta är till viss del vilseledande, eftersom även om det produceras lite mat (kött eller mjölk) per hektar på betesmarken, finns det ändå gott om dessa impedimenthektar. Dessutom konkurrerar produktion baserad på betesgång vanligtvis mycket lite med produktion som direkt kan användas som människoföda.
I stället för hot skulle det vara bra att också se möjligheter; till exempel betar får i parker i Belgien och även på grönområden mellan landsvägar, i Finland har det traditionellt betats i skogar utan betydande skador (om inte djurens lägre dagliga tillväxt räknas) och det finns många motsvarande betesområden med låg alternativkostnad även på andra platser.
Frågan är om man alltid ens bör betrakta betande djur som effektiva producenter av mat eller om kött och mjölk som produceras av betande djur ibland bara är en biprodukt i jämförelse med allt annat?
Johannes Piipponen