För snart två veckor sedan kom ett antal Sfp-politiker i huvudstadsregionen ut med kritik mot partiet och ordförande Anna-Maja Henriksson. Närmast handlar kritiken om att man anser att regionen behandlas styvmoderligt av partiet och att Henriksson tydligare borde ta ställning i frågor som är viktiga i Mellannyland eller det som allt oftare kallas för metropolområdet.
En av Sfp-politikerna, Joakim Horsma, deltog i ”Slaget efter tolv” på radio Vega för en dryg vecka sedan. Han poängterade att det här inte handlar om kritik utan oro. Det är givetvis ren och skär smörja. I en så mångfacetterad och känslig kontext som partipolitik på nationell nivå utgör är också offentliga orosyttringar i praktiken kritik. Sedan finns det förstås såväl obefogad som befogad kritik.
Kritik behövs de facto ändå för utveckling. I bästa fall kan kritik utgöra startskottet för fruktbara diskussioner inom partiet. De oroade kritikerna ska ha en eloge för sin tajming. Ett parti mår bäst av att kritiska diskussioner förs inför en partidag – inte efter – och eftersom Sfp håller partidag i Vanda under inkommande veckoslut är tajmingen rätt.
Essensen i kritiken handlar om att Sfp bör synas och höras mer i huvudstadsregionen, annars kan man glömma drömmen om att nå de tvåspråkiga väljarna. Det svenska Finland förändras hela tiden, i synnerhet i huvudstadsregionen och Nyland. Antalet svenskspråkiga minskar i tre av fyra svensk- och tvåspråkiga kommuner. I Nyland minskar antalet svenskspråkiga i alla kommuner utom Helsingfors, som 2013-2018 fick 700 fler svenskregistrerade invånare.
Verkligheten och dess utmaningar, de politiska och inte minst de språkpolitiska, är rätt så annorlunda i huvudstadsregionen jämfört med de i Österbotten. Det är uppenbart att partiets positioner är betydligt mer hotade i huvudstadsregionen än de är i Österbotten. Men det är samtidigt självklart att då partiordförande Anna-Maja Henriksson kommer från Vasa valkrets så måste hon kunna vara aktiv också där utan att det straffar henne.
Uppställningen södra Finland mot Österbotten är någonting av en evighetsfråga inom Sfp. Så gott som alla partier för en balansgång mellan olika regioner. Då Sfp i huvudsak verkar i ett fåtal regioner, vissa med rätt så liten representation på riksnivå, händer det lätt att de här regionerna ställs mot varandra, gång på gång. Eller att någon region helt enkelt känner sig utanför. Alla regioner tenderar ändå behövas i ett litet parti.