Enligt en färsk rapport, som naturresursinstitutet Luke har gjort tillsammans med Finlands miljöcentral, är det bara cirka 430 gram fosfor i medeltal som rinner ut i havet per hektar gödslad vallåker. Hittills har man under 30 års tid ansett att de genomsnittliga utsläppen av fosfor är uppe i 1.100 gram per hektar åker.
Lukes och Sykes gemensamma rapport handlar om cirkulation av näringsämnen i basproduktionen och hur det påverkar vattnen. Rapporten har fått uppmärksamhet i YLE och i de finlandssvenska tidningarna i början av veckan.
Resultatet är av mycket stor betydelse i synnerhet för vår boskapshållning som använder mycket vall i utfodringen och producerar stallgödsel som också mycket långt sprids på vallen.
Det handlar egentligen om ett nytt verktyg, NURMAP, som tagits fram vid naturresursinstitutet. Avsikten med verktyget var att skapa en metod att räkna ut fosforurlakningen från markytan i vattendragen på basen av sådant undersökningsmaterial som finns och att förena det materialet med en simuleringsmodell för återvinning av näringsämnen inom jordbruket. Modellen skulle räkna in också andra näringsämnen och åtgärder samt deras inverkan på skördenivån.
NURMAP har bland annat fått uppmärksamhet på de så kallade matakademiträffarna ”Ruoka Akatemia” som Arbetseffektivitetsföreningen börjat ordna tillsammans med jord- och skogsbruksministeriet.
Det är viktigt att forskarna på naturresursinstitutet och Finlands miljöcentral har jobbat tillsammans kring den nya rapporten och att de är överens om resultaten. Det ökar chansen för allmän enighet.
Verktyget har tillämpats på undersökningsresultat från tre orter under en lång period, 1992-2017.
Som granskningsmaterial godkändes prov där vall var gödslad med handelsgödsel eller med stallgödsel från nötboskap. Vall under förnyelse lämnades utanför. De nya resultaten baserar sig alltså helt och hållet på att det finns ett växttäcke av vall på marken.
Organogena jordar, till exempel torvmark, har också lämnats utanför av den enkla orsaken att det inte finns tillräckligt med undersökningar av dem.
De nya resultaten baserar sig alltså på mineraljordar, men till saken hör också att de tidigare värdena enligt uppgift var baserade på ett ganska snävt urval av sydfinländska jordar med mycket lera.
Att man har kommit till ett resultat med minskad urlakning beror troligtvis också på att så har skett med åren av flera orsaker. Till exempel finns det tak på de mängder stallgödsel man får sprida per hektar och år.
Ett annat exempel är att tiden för spridning har begränsats. Det finns också tak på hur mycket fosfor man får gödsla med när man lyfter miljöersättning och mängden har minskats till hälften sedan 1990.
Viktigt i sammanhanget är naturligtvis också att det uttryckligen handlar om vall, som utgör växttäcke, vilket hindrar erosion.
Urlakningsmängderna varierar naturligtvis, inte bara beroende på jordmån, men också stallgödselns sammansättning, spridningssätt och -tider, avdunstning, antal skördar, kvävebalans och ganska mycket på vädret. Om vädret är gynnsamt för växten, tar den upp mer fosfor och det finns mindre kvar för urlakning.
Helt exakt är dock tydligen inte heller det nya verktyget, till exempel räcker det inte för att kunna uppskatta alla sådana risker för urlakning som är en följd av olika spridningsalternativ.
Bland utmaningarna är att olika undersökningar har utförts i Finland under åren, på olika årstider, olika platser, och under olika omständigheter och det här gör att de är svåra att jämföra.
Dessutom inverkar förhållandena i markens olika lager också på risken för urlakning. Således beror belastningen i hög grad på hur mycket fosfor som finns i ytskiktet, mycket mer än vilka odlingsmetoder som använts.
Inte helt överraskande drar man också i den här rapporten slutsatsen att fler undersökningar måste utföras, men även att mätningstekniken måste utvecklas ytterligare.
Till exempel har man kommit fram till att traditionell ytspridning av fosfor ökar risken för urlakning klart fastän avdunstningen också är störst med det spridningssättet, och samtidigt så har nyttan med precisionsspridning inte varit så stor som man tidigare antagit.
Forskaren Perttu Virkajärvi understryker i medierna att den forskning vi bedriver om våra utsläpp måste anpassas eller basera sig på förhållanden här i Finland. Vi skiljer oss så mycket från andra, till exempel är djurtätheten för nötkreatur per hektar i allmänhet mycket mindre än annanstans.
Perttu Virkajärvi har också gått ut i offentligheten med åsikten att kritiken mot vår djurhållning är orimlig om man ser till andelen utsläpp. Däremot tyder mycket just nu på att belastningen från skogsbruket är större än man hittills antagit.
På basen av den färska rapporten skulle det viktiga i alla fall vara att försöka styra den allmänna diskussionen in i konstruktiva banor. Vi ska tillsammans se vilka förbättringar som ytterligare går att genomföra med de villkor vi har till förfogande. Detta utan att hänga ut vår djurhållning som alltså torde gynnas betydligt av de här nya resultaten.
De senaste årens pajkastning mellan olika parter har varit allt annat än konstruktiv.