Bara en liten sänkning av D-värdet i grovfodret kan leda till tusentals euro i extra kostnader. Därför är ett högkvalitativt grovfoder grundläggande. För att säkerställa en bra skörd rekommenderar utsädesodlaren Jan Käldman inhemska vallfrösorter.
Kör med inhemskt – inte bara när det gäller maten utan också när det kommer till vallfrösorter! Det rådet ger utsädesodlaren Jan Käldman till landets mjölk- och köttproducenter. Orsaken till det är enkel, enligt honom.
– I Finland har vi en växtförädlare, Boreal, som förädlar gräs för just våra förhållanden. Det finns egentligen ingen annan som gör det och därför anser jag att ett utsäde som lämpar sig för våra breddgrader är bäst här. Dessutom har vi i Finland mycket goda vallskördar och det beror långt på att de flesta mjölk- och köttproducenter använder inhemska och pålitliga vallfrösorter, säger Käldman.
Han har ingenting emot att jordbrukare gör försök med ur finländskt hänseende relativt nya arter, som lusern.
– Det går bra att göra försök med lusern, men de flesta som gör det slutar efter några år. Men till saken hör att lusern är svår att förlita sig på. Det krävs mineraljordar med god struktur och sluttande åkrar, vilket vi inte har i Österbotten.
Lusern är känslig för vinterskador och tål inte is, vilket inte rimmar väl med de senaste milda vintrarna.
– Dessutom har lusern sämre foderkvalitet än rödklöver, enligt vissa bedömare, säger Käldman.
Vill se grundliga försök
Det finns företag och organisationer som framhåller lusern som ett alternativ. Det samma gäller majs. Men det som Käldman kritiserar är att det inte har gjorts tillräckligt grundliga officiella försök som håller måttet.
– Som jag ser det ska inte en jordbrukare agera försökskanin och spela rysk roulette med den viktigaste produkten man har på gården, det vill säga grovfodret. Våra kött- och mjölkproducenter behöver sorter som i medeltal över många år bevisligen ger goda skördar så att maten räcker för djuren i minst ett år. Därför är också lusernfrö den minst sålda av vallarterna här, konstaterar han.
De inhemska vallfröna som används flitigast är olika sorter av timotej, ängssvingel, klöver och engelskt rajgräs. Timotej är den vanligaste arten och är ofta huvudingrediensen i blandningar.
– Timotej har fantastiska egenskaper som näring, smältbarhet och fiber som är överlägsna. Dessutom växer timotej mycket bra i våra förhållanden och har långa skördefönster.
Ängssvingel passar utmärkt tillsammans med timotej och därför är det vanligt med blandningar med en hög procent timotej och 10-25 procent ängssvingel. Rörsvingel används också och har goda egenskaper när det gäller mängd och torkkänslighet.
– Därför blandas de här tre arterna mycket ofta. Timotej behöver vatten och därför skulle det vara för osäkert att ha enbart av den. För att säkerställa goda och jämnare skördar är det bättre att blanda, förklarar Käldman.
Rörsvingel kan ta över
Han höjer dock ett litet varnande finger för rörsvingel.
– Det är viktigt att hålla koll på rörsvingel, eftersom den kan ta över i synnerhet vid andra skörden. Dessutom blir den torr och gammal och därför rekommenderar jag inte att ha en för stor andel rörsvingel i blandningen. I synnerhet med äldre vallar och torra somrar är risken stor att rörsvingel tar över.
Käldman lyfter också fram engelskt rajgräs som ger stora mängder.
– Däremot övervintrar det dåligt och ger inget fiber så mängderna ska högst vara tio procent i en blandning.
Den sista arten som han lyfter fram är rödklöver, som gör fodret smakligare och dessutom minskar behovet av kvävegödsling.
– Jag rekommenderar att ha med lagom mängd klöver i vallen. Det finns de som hävdar att rödklöver kan ge problem med kornas dräktighet, men jag har exempel på många gårdar som har med rödklöver i blandningen och har en otroligt bra mjölkproduktion.
Däremot försvåras ogräsbekämpningen med klöver.
– Så det är mera en fråga om man har möjlighet att odla klöver. De flesta medel som bekämpar ogräs tar på klöver också.
På organiska jordar föreslår Käldman alsikeklöver i stället för rödklöver. Vitklöver i sin tur ger högre protein, men växer långsamt och ger skörd egentligen vid den tredje skörden.
– Vitklöver fungerar också perfekt i betesvall.
Han återkommer till fördelarna med timotej och det långa skördefönstret.
– Till exempel en sydsvensk timotejsort kan ha ett skördefönster på två dagar, medan det går att avvakta med inhemsk timotej längre och det minskar risken för att D-värdet sjunker för snabbt. Det är också en viktig aspekt att betona.
Att D-värdet, det vill säga fodrets smältbarhet, är optimalt för den första vallskörden är mycket viktigt. Det optimala är ett D-värde på 680-700 gram per kilo torrsubstans för kor i laktation och växande köttnöt.
Tusentals euro i merkostnader
Käldman tar fram en beräkning som visar att vad 1,7 procentenheter sämre D-värde kan leda till på gårdsnivå. Han räknar med ett mjölkpris på 37 cent per liter, spannmålskostnader på 155 euro tonnet och allfoder för 29 cent per kilo. Kostnaderna för rybskross är 30 cent per kilo och beräkningen grundar sig på 60 mjölkkor som går inomhus 275 dagar i året.
– Är D-värdet 1,7 procentenheter sämre så blir merkostnaden på den här gården hela 8.000 euro i allfoder för att komplettera det dåliga grovfodret. Den här uträkningen visar tydligt att ingen producent ska leka med grovfoderproduktionen. I slutändan handlar grovfodret om gården går på vinst eller förlust, säger Käldman.
Förra veckan hade ungefär hälften av Käldmans utsäde transporterats till hans kunder. Han understryker att merparten av mjölk- och köttproducenterna han känner har en god kunskap om vilket vallfröutsäde som lämpar sig bäst för just deras förhållanden.
– Men mitt råd är alltid att man ska läsa innehållsförteckningen på utsädesblandningen. Jag rekommenderar också att det är bättre att satsa hundra euro per hektar i stället för femtio euro i att anlägga en ny vall. För om blandningen inte är optimal är risken stor för ett sämre D-värde och då blir man tvungen att köpa in kraftfoder som komplement och det blir mycket dyrare, säger han.