Jägare som förlorade
hund i vargattack kräver
stamvårdande jakt

Politiska framsteg har gjorts. Men det kan ännu ta år innan stamvårdande jakt på varg blir verklighet i Finland. Jägaren Christoffer Skogvall, som i november förlorade hunden Tyson i en vargattack, hoppas på att processen kan påskyndas.

– Det räcker inte med undantag för att ta bort problemindivider. För att verkligen kunna råda bot på problemen som vargarna förorsakar borde vi redan nu ha stamvårdande jakt. Situationen kommer bara att förvärras framöver för vargstammen ökar kontinuerligt, säger Christoffer Skogvall, jägare i Kronoby.

För Skogvall är frågan både känslosam, viktig och aktuell. Den nionde november ifjol förlorade han nämligen jakthunden Tyson i en vargattack.

– Det tog bara en kvart så hade Tyson hittat en älg och började skälla och jag började röra mig mot skallet. Minuterna gick och efter ungefär 45 minuter blev det tyst i ungefär tio sekunder. Efter det hörde jag ett yl och gläfsande och då visste jag att något var på tok, berättar han.

I det skedet misstänkte han det värsta. Han fortsatte röra sig mot hunden och uppmanade andra jägare att ta sig dit. Till slut hittades Tyson blodig och liggande i skogen.

– Då levde Tyson ännu och jag bar ut honom och for direkt till veterinär. I det skedet visste vi inte exakt vad som hade hänt, men veterinären konstaterade att bit- och rivmärken i halsen. I skogen konstaterades också vargspår.

Hela jaktlaget drabbades

Tyson, då ett och år nio månader gammal, överlevde natten, men led av skadorna och dog dagen därpå hos veterinären. Att förlora en jakthund i en vargattack är en upprivande upplevelse, menar Skogvall.

– För det första blir en hund som en kär familjemedlem och den vill vill man inte förlora. För det andra har man som jägare investerat mycket tid, pengar och arbete i att lära upp en jakthund. Det ligger mycket arbete bakom, säger han.

Bredvid honom sitter Kenneth Björkfors, älgjaktledare i Kronoby jaktklubb. Han konstaterar att hela jaktlaget påverkades av det inträffade.

– Planen var att fortsätta jakten följande dag, men när vi fick dödsbudet beslöt vi oss för att avsluta jakten. Humöret for för oss alla och en sådan här händelse drabbar hela jaktlaget. Vi är goda kamrater och när en kollega råkar ut för något sånt här blir stämningen nedstämd, konstaterar Björkfors.

Händelsen är enligt de båda ett kraftigt bevis för att behovet av stamvårdande jakt är stort. Den här vargen vågade nämligen ta sig in på området trots att femton jägare befann sig där.

– Vargen borde ha varit medvetna om oss, men ändå valde den att smyga sig in. Det är ett bevis för att vargen har förlorat respekten för oss människor – och därför behövs stamvårdande jakt. Vi är deras enda naturliga fiende, men så är det inte nu. När inget händer är de inte rädda för människor och därför söker de sig också till bebyggelse, menar Skogvall och Björkfors.

Stamvård minskar risken

De påstår inte att stamvårdande jakt hade förhindrat den här attacken. Men de menar att risken hade minskat.

– Klart att attacken ändå hade kunnat ske. Stamvårdande jakt garanterar inte säkerheten, men om antalet vargar skulle få reduceras minskar risken för vargattacker, säger de.

De är också medvetna om att hundar förloras på många andra sätt under jakten. Hundar dödas bland annat när de skadas av älg, i trafiken och av vådaskott. 

– Varje år dör jakthundar också när de springer ut på svaga isar och drunknar. Jakthundarna är utsatta, men alla jägare arbetar hårt för att förebygga liknande olyckor. Men det vi menar är att vargen nu har blivit ett till moment som oroar oss och för att minska risken för det rovdjuret efterlyser vi stamvårdande jakt, förklarar de.

Kenneth Björkfors beskriver jakthundarna som centrala för att effektivt kunna bedriva älgjakt. Det är hundarna som söker upp och hittar älgarna.

– Det finns också möjlighet till drevjakt utan hund, men då skulle intresset sjunka snabbt. Jakt med löshund gör jakten intressantare och det är också en viktig aspekt eftersom det är frågan om frivillig verksamhet, konstaterar han.

Han är också bekymrad över framtiden. Vargattackerna på jakthundar – som sker i stora delar av landet – får stora konsekvenser.

– När det finns varg i området vågar hundförarna inte släppa sina hundar och många intresserade tvekar också att ta en ny valp, vilket försvårar rekryteringen av nya jägare. Redan nu behöver vi nya jägare för att kompensera bortfallet, men det blir svårare med varg i området, förklarar han.

Hoppas på politikerna

I slutet av förra året kom två positiva nyheter gällande rovdjurspolitiken. Från EU kom besked att processen med att sänka vargens skyddsstatus från strikt skyddad till skyddad art tagit stora steg framåt. Ungefär samtidigt kom regeringens tillsatta rovdjursarbetsgrupp med en rapport om behovet av att utveckla lagstiftningen så att stamvårdande jakt kan återupptas.

– Det här är steg i rätt riktning, men ingenting är klart. Förhoppningar finns, men jag är rädd för att det kommer att gå långsamt. Det kan ta flera år innan stamvårdande jakt blir möjligt och det innebär att situationen på många håll är fortsatt ohållbar, säger Björkfors.

Är du besviken på att politikerna inte arbetar snabbare?

– Jo, det är jag och många jägare med mig. Det borde ha hänt mer. Vi vet det finns politiker som jobbar hårt för den här frågan, men som det är nu går det för långsamt. Ett sätt att visa att vi behövs kunde vara att strejka och inte jaga ett år. Följderna skulle bli dramatiska, säger Björkfors.

Han påminner om att hundförarna också gör en stor samhällsinsats för att spåra upp vilt efter trafikolyckor.

– Den här frivilliga insatsen är en viktig hjälp för polisen i eftersök av skadat vilt. För att bedriva den här typen av sök är hundarna en förutsättning.